Självklart måste polisen ha bra möjligheter att kunna övervaka personer som på goda grunder misstänks för allvarliga brott. Så långt har Thomas Bodström rätt. Men om han tror att hans kritiker är emot varje form av övervakning så har han inte följt debatten.
Skillnaden mellan oss och justitieministern är att vi vill veta om metoderna verkligen är effektiva. Därefter kan vi diskutera vad som är rimliga intrång i integriteten. Är metoderna ineffektiva, kan vi säga nej med detsamma. Men Thomas Bodström för inte heller denna gång fram några belägg för effektiviteten.

Allt Bodström har att komma med är att polis och åklagare säger att det är effektivt. Är det ensidiga partsintressen som ska styra tvångsmedelutvecklingen?

Förutom polis och åklagare hänvisar Bodström till SOU 2005:38. Även där är källan polis och åklagare.
Utredningen innehåller ingen systematisk utvärdering av metoderna.
När Thomas Bodström nämner den danska lagen om buggning tar han upp ett exempel på hur det kan se ut när viss hänsyn tagits till personlig integritet. Men det finns en viktig skillnad mellan den danska lagen och Bodströms eget förslag.

I Danmark ska den övervakade informeras när utredningen inte längre störs av det. Sådant diskuteras inte i Bodströms lagförslag, vilket bland annat Lagrådet kritiserar bland mycket annat i sitt yttrande.
Thomas Bodström påstår att
teleövervakningen är av avgörande betydelse. I närmare 60 procent av fallen som polisen rapporterar till regeringen har telefonavlyssningen inte haft någon betydelse alls, trots att kriteriet ”ha betydelse för utredningen” är alldeles för vagt för att användas i en seriös uppföljning. Ett bättre kriterium hade varit om det ”haft avgörande betydelse för utredningen”.

Hela EU-direktivet om datalagring är illa utrett (inte bara dess effektivitet) vilket också Thomas Bodströms politiska motståndare upplyst honom om. Både från höger och vänster. Många har krävt en konsekvensutredning av hela EU-direktivet, ett ganska befogat krav tycker vi.
Thomas Bodström bortser från för många relevanta perspektiv.
Lagarna saknar rimliga rättssäkerhetsgarantier och fungerande uppföljningsmekanismer. De har inte balanserats mot andra samhällsintressen utan har närmast karaktären av önskelistor från polisen.

Det enda rimliga är att ta ett helhetsgrepp på integritetsfrågorna och göra en rejäl utvärdering av vilka tvångsmedel polisen ska ha.

En logisk konsekvens av detta är att avvakta integritetskommitténs rapport innan nya tvångsmedel
införs.

Janne Flyghed
professor i kriminologi
Stockholms Universitet
Jan Garefelt
IT-utvecklare
Itesco AB

Fotnot: Med dessa två inlägg avslutas serien om kontrollsamhället.