Av det ”uppror” som folkomröstningen innebar gäller det nu att dra rätt politisk slutsats. Behöver vårt samhället totalt omgestaltas? Eller räcker det att mötas intellektuellt och moraliskt för att gemensamt söka utröna möjliga framkomstvägar?
Hans Wallmark (SvD Brännpunkt 21/9) ser det inträffade som argument för en federal nyordning. Makten bör, menar han, konsekvent delegeras från byarna och uppåt.
Invändningen som han inte berör är det stora inslaget av statsbidrag och skatteutjämning.
Givet hur vår stat faktiskt är uppbyggd - samma nivå på vården, skolan och omsorgen i hela landet - skulle en federal struktur snarare vara ägnad att fördjupa än att överbrygga de stora skillnader som folkomröstningen så tydligt demonstrerade.
Hellre bör vi ta fasta på röstfördelningen. Antalet väljare på den segrande sidan var 3 265 341 och på den förlorande 2 453 899.
Mot varandra stod två stora grupper med egna idéer.
Förlorarna var övertygade om att ett system med europeiskt satt ränta och växelkurs - men utan en
däremot svarande europeisk budget och beskattningsrätt - skulle kunna bidra till en fredlig utveckling.
Den uppfattningen bör kunna fortsätta att intressera. Ty fred kräver att länderna var för sig förblir demokratier, vilket var vad de som fick flest röster framhöll.
Under valvakan talade förlorarna bittert om att de inte hade satsat nog. Svenskarna hade visat sig vara ännu mera hemvävt eftersinnande och politiskt efterblivna än vad jasidan hade trott, sammanfattade Ulf Adelsohn och Lars Leijonborg.
På den vinnande sidan ansåg sig Ulla Hoffmann och Peter Eriksson på motsvarande sätt ha fått mandat att frånträda stabilitetspakten och vilja förhandla fram ett annat anslutningsfördrag med formellt undantag för möjligheten till myntunion.
Ingen av dessa båda hållningar har något stöd i den faktiska opinionen.
Undersökningen utanför vallokalerna tyder på att EU-medlemskapet stöds av åtminstone 60 procent av väljarna, vilket är mer än någon gång tidigare under de senaste tio åren.
Majoriteten är inte avogt
inställd till medlemskapet. Inte heller finns det tecken på någon främlingsfientlig högerpopulism av det slag som finns i Danmark och Norge.
Lika litet var det väljarna i Dalarna och Norrland som ensamma avgjorde. Antalet nejröstande i Stockholm var 512 360, i Västra Götaland 560 988 och i Skåne 357 449 - att jämföra med sammanlagt 647 796 nejröster i de sex nordligaste länen.
Om utfallet inte beror på vare sig populism eller glesbygd återstår att söka svaret i en mer uppmuntrande riktning. Vad som för framtiden är mest fruktbart belyses bäst, menar jag, av den proportion av väljarna som röstade ”fel” inom respektive partier.
Minst var den andelen inom vänsterpartiet med tio procent och störst inom kristdemokraterna med 57 procent. Däremellan faller miljöpartiet med elva, centerpartiet med 20, moderaterna med 27, folkpartiet med 30 och socialdemokraterna med 53 procent ”felröstande”.
Flertalet partier rymmer med andra ord en betydande proportion väljare som tar ställning på egen hand. Poängen är att så
sker utan populism.
Sverige liknar med hänsyn till detta vare sig Danmark, Norge, Italien, Frankrike, Holland eller Österrike.
Integritet och civilkurage är inget att frukta. De ”felröstande” är det slags medborgare som så väl behövs för att partierna skall kunna förbli folkrörelser.
Alternativet är att nedsjunka till kampanjorganisationer, vars göranden och låtanden enbart vägleds av informationskonsulter.
Samtliga partier bör nu inbjuda medlemmar och sympatisörer att brett diskutera folkstyret, utrikespolitiken och förutsättningarna för sysselsättning och välfärd. Om inställningen är förutsättningslös bör det kunna leda till något sjusärdeles fruktbart och spännande.
Alla våra partier är folkrörelsepartier. Den historiskt givna normen är folkbildning. En sådan har spetsen riktad mot alla former av masshysteri och siktar just precis till det som skedde i folkomröstningen - att var och en bildar sig en egen uppfattning.
Principen för folkbildning är jämlikhet. Ingen får anse sig ha bättre argument
enbart i kraft av att komma uppifrån och utifrån och vilja ”informera”.
Det gäller att kunna övertyga med respekt för att även den som har en annan uppfattning kan tänkas ha goda argument.
En mer ödmjuk inställning skulle med fördel kunna praktiseras, då vi nu skall binda oss för ett nytt unionsfördrag.
Öppet och ärligt borde vi inom alla grupperingar försöka ta ställning till den fråga som teoretikerna bara med stor vånda har menat sig kunna lösa.
Den 12 oktober är det tio år sedan den tyska författningsdomstolen godkände förbundsdagens ratificering av Maastrichtfördraget. Överlåtelse av beslutsrätt till unionsorgan kunde till nöds accepteras, ansåg domstolen.
Förutsättningen var att överlåtelsen ansågs marginell och förutsebar till sina konsekvenser samt att utlånade befogenheter kunde återkallas.
Problemet är att ingen bättre teori finns.
En centralisering av befogenheter till Bryssel - utan att unionen görs till en egen stat med Europaparlamentet som grund - kan bara ske på marginalen.
Uppläggningen hänger på att vi kan hävda att den maktutövning som centraliseras är opolitisk. Detta är utmaningen mot bakgrund av att två världskrig och ett kallt krig har utkämpats för folkstyrets skull.
Det stora ”felröstandet” tror jag beror på att partierna ännu inte har tagit frågan om delegation utom räckhåll för demokratin på tillräckligt stort allvar.
Sverker Gustavsson
professor i statskunskap
Uppsala universitet
