Kriminalitet föds inte över en natt. Ofta handlar det om en lång process som formar en människa och riskerar påverka hela livet. Vi vet vilka riskfaktorerna är som bidrar till att barn och unga hamnar i kriminalitet. Vi vet också vad som räknas som skyddsfaktorer och hur samhället bör agera för att motverka att unga utvecklar en kriminell livsstil.
Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackat ja till att delta, finns flera som helt avhållit sig från kriminell verksamhet under projekttiden.
Bengt Svenson
Anders Knape
Såväl forskning som erfarenhet visar att tidiga och tydliga insatser mot ungdomars brottslighet motverkar allvarlig kriminalitet i framtiden. Ändå satsas fortfarande stora resurser på att hantera problemen i efterhand – i stället för att fokusera på förebyggande insatser.
Rikspolisstyrelsen redovisar på torsdagen (1/11) resultatet av ett pilotprojekt, som genomförts på uppdrag av regeringen. I projektet har arbete bedrivits i så kallade sociala insatsgrupper på tolv olika platser i landet.
En social insatsgrupp är ett individbaserat och samordnat arbete kring barn och ungdomar som riskerar att hamna i en kriminell livsstil. Syftet är att olika myndigheter ska samverka utifrån den enskilde individens behov, i stället för att varje myndighet jobbar var för sig.
Rikspolisstyrelsen har haft en drivande och övergripande roll i projektet, men det lokala samordnande ansvaret ligger hos socialtjänsten i respektive kommun.
Under de ett och ett halvt år som projektet pågått, har kriminellt belastade ungdomar erbjudits stöd och hjälp för att bryta sin destruktiva livsstil. Det kan till exempel handla om att skolan kopplas in för att diskutera särskilt stöd i undervisningen, att fritidsförvaltningen stöttar med meningsfulla aktiviteter efter skolan och att Polisen bidrar utifrån sitt uppdrag.
Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackat ja till att delta, finns flera som helt avhållit sig från kriminell verksamhet under projekttiden.
Vi kan ta Linköping som exempel. Här visar statistiken att 12 av 17 ungdomar som samtyckt till att medverka i projektet inte misstänkts för några nya brott under den tid de varit knutna till en social insatsgrupp. De fem individer som har registrerats för nya brottsmisstankar har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter.
Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt. Projektet visar att med samordnade insatser, utifrån myndigheternas ordinarie verksamhet, blir det svårare för den unge att fortsätta ett destruktivt beteende och det blir lättare att bli motiverad till en förändring. Risken att viktiga uppgifter faller mellan stolarna, eller att olika myndigheter arbetar med samma individ ovetandes om varandra och med motverkande insatser, minimeras.
Det kan låta enkelt och självklart. Men arbetet är komplicerat, bland annat eftersom nuvarande sekretesslagstiftning inte på ett enkelt sätt tillåter att myndigheter samverkar på individnivå.
Sekretess ska vara ett skydd för individen, men utgör också hinder i samverkan mellan myndigheter. Det riskerar i förlängningen att få en negativ effekt för den enskilde. Nuvarande sekretesslagstiftning innebär bland annat att socialtjänsten normalt inte får utbyta information med andra myndigheter utan samtycke från den det berör. När det gäller personer över 18 år kan inte heller Polisen lämna uppgifter till socialtjänsten. Det innebär alltså att olika myndigheter kan sitta på viktiga uppgifter om en och samma person ovetandes om varandras kunskaper.
I arbetet med sociala insatsgrupper har vi tillfrågat deltagarna om samtycke för berörda myndigheter att dela information. Ett inte alldeles smidigt sätt att arbeta på, men det enda möjliga för närvarande. Problemet med den lösningen är att de ungdomar som är i allra störst behov av stöd sällan frivilligt går med på att lämna samtycke. Och då är vi tillbaka på ruta ett.
Möjligheten att få samtycke från en ungdom kommer dessutom ganska sent i en motivationsprocess. Vi kan i dag inte samverka för att identifiera de individer som vi – utifrån vår kompetens och erfarenhet – vet skulle behöva hjälp och stöd.
Regeringen har till riksdagen föreslagit en förändring av sekretesslagstiftningen och vår förhoppning är att den kommer att innebära bättre förutsättningar att samverka i framtiden.
Men även med den begränsning sekretessen ger i dag, är det vår bestämda övertygelse är att vi ska fortsätta att samverka individbaserat i sociala insatsgrupper. Vi måste ta till vara den kunskap vi har och omvandla den till praktisk verksamhet. Under arbetet med sociala insatsgrupper har vi sett positiva resultat som visar att det är ett fungerande sätt att nå fram till ungdomar och motivera till förändring. Varje förhindrat brott en stor vinst för individen, för samhället och inte minst för alla potentiella brottsoffer.
Samarbetet får därför inte stanna upp nu när Rikspolisstyrelsens projektuppdrag avslutas. I projektet har vi sett att socialtjänstens engagemang har en avgörande betydelse för framgång. Det innebär att kommunerna nu har en central roll i att utveckla arbetssättet vidare. I det brottsförebyggande perspektivet har även skolan stor betydelse, som en stor skydds- och riskfaktorn i en ung persons liv.
En framgångsfaktor för arbetet med sociala insatsgrupper är att respektive myndighetsledning stöttar verksamheten och godkänner resursfördelningen. För en social insatsgrupp kräver såväl tid som engagemang och pengar – och det är väl investerade resurser.
Vi vill se ett fortsatt arbete med sociala insatsgrupper. Vi hoppas därför att arbetet i pilotprojektets tolv områden kan gå över i fast verksamhet och att detta inspirerar fler kommuner att i samarbete med Polisen starta sociala insatsgrupper. Dessutom borde sekretessreglerna ses över, så att arbetet kan ske effektivare. Både för ungdomarna på glid och för de brottsoffer som riskerar att drabbas, är det av största vikt att vi kan avbryta kriminella banor så tidigt som möjligt.
BENGT SVENSON
rikspolischef
ANDERS KNAPE
ordförande Sveriges Kommuner och Landsting
