Världssamfundet har i sitt beslut om ingripande i Libyen tillämpat FN-normen om att världens stater har en skyldighet att skydda människor i händelser av folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

Ingripandet i Libyen är därför ett principiellt mycket viktigt fall som kan komma att få prejudicerande effekt i den internationella rätten.

Efter djupt tragiska händelser under 1990-talet med folkmord och etnisk rensning i bland annat Rwanda och Bosnien intensifierades debatten bland akademiker och diplomater om möjligheten till militära ingripanden för att skydda civilbefolkningar från olika typer av långtgående förtryck.

Kanadas regering tog initiativ till en bred internationell kommission, International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS), som efter konsultationer runt om i världen presenterade en rapport 2001, betitlad Skyldigheten att skydda. I rapporten lanserades ett antal kriterier som skulle vara uppfyllda för att en skyldighet att skydda civilbefolkningar genom militärt ingripande skulle föreligga. Framförallt handlade det om att en tydlig risk för storskaligt dödande eller storskaliga etniska rensningar skulle föranleda en skyldighet att ingripa militärt.

Beslut om ingripande skulle, enligt rapporten, fattas av FN:s säkerhetsråd eller regionala organisationer. Om det skulle visa sig omöjligt att nå beslut i dessa forum kunde i yttersta nödfall enskilda stater fatta beslutet själva.

Efter flera års debatt kunde också FN 2005, när stats- och regeringscheferna möttes till World summit, ställa sig bakom en norm om ”skyldigheten att skydda”. Inte minst kunde detta ske tack vare Kofi Annans ledarskap. Men givet motsättningar mellan centrala stater där Kina och Ryssland var motvilliga mot normen om skyldigheten att skydda, antogs denna i en mycket urvattnad version.

Motståndarna lyckades tona ned formuleringarna med resultatet att skyldigheten att skydda i praktiken blev ”en möjlighet att skydda”. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet har vi kunnat visa hur diskussionen om skyldigheten att skydda kom att utgå från staters snarare än människors rättigheter.

Givet de vaga formuleringarna i beslutet från World summit 2005 har den akademiska och diplomatiska diskussionen om betydelsen av skyldigheten att skydda framförallt kretsat kring den framtida utvecklingen och implementeringen av normen.

Frågetecken har kvarstått kring hur motsträviga stormakter som Kina och Ryssland ska komma att agera i situationer som aktualiserar en skyldighet att skydda. Motvillighet att agera utifrån normen i fall efter beslutet 2005 har ytterligare förstärkt intrycket av att normen om skyldigheten att skydda är en papperstiger.

Men förra veckans beslut i Säkerhetsrådet om ingripandet i Libyen pekar i en annan riktning. För de som betonat en skyldighet att skydda är det välkomna nyheter att både Ryssland och Kina trots sin tveksamhet kring normen valt att agera konstruktivt. Detta genom att lägga ner rösterna i Säkerhetsrådet, i stället för att blockera beslutet med sina veton.

Vi menar att situationen i Libyen med långtgående förtryck av civilbefolkningen, med ett inte bara befarat storskaligt dödande utan dessvärre redan nu ett stort antal dödsoffer, uppfyller kraven för skyldigheten att skydda i enlighet med beslutet i FN 2005.

Att världssamfundet nu agerar visar att det trots allt finns viss trovärdighet bakom normen om skyldigheten att skydda. Agerandet kan dessutom i sig förväntas stärka normen genom att fungera som ett prejudikat. Det kan därför i framtida fall av allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter bli svårt att bortse från skyldigheten att skydda.

DOUGLAS BROMMESSON

universitetslektor i statsvetenskap, Linnéuniversitetet

HENRIK FRIBERG FERNROS

forskare i statsvetenskap, Göteborgs universitet