Amfetamin i behandlingen av hyperaktiva barn väcker känslor. Att kräva att metoden stoppas är ungefär som att avstå från morfin som smärtlindring eftersom medlet kan missbrukas, skriver Åsa Moberg.

Det är något konstigt med debatten om neuropsykiatriska diagnoser, barn och och mediciner. Nu blossar den upp igen, i samband med att Socialstyrelsen kommit med sin kunskapsöversikt i frågan. Det kontroversiella med dessa diagnoser kan inte vara att det finns barn som har problem, eller ens att en viss sorts problem kan behöva medicineras.
Lika väl som det finns allergier och sockersjuka, som kräver ständig medicinering för att drabbade barn ska få en chans att fungera på "normal" nivå, finns det hyperaktivitet och problem i barns uppträdande som kan behöva behandlas med medicin.

Det kontroversiella är att den beprövade medicinen amfetamin har dåligt rykte som missbruksmedel. Att kräva att den stoppas är ungefär som att avstå från morfin som smärtlindring eftersom medlet kan missbrukas.
Ingen har föreslagit medicin som första åtgärd för besvärliga barn. Men barn som har sådana problem att omgivningen inte klarar av dem (det brukar gälla både i kamratrelationer och vuxenkontakter) kan ibland kan få hjälp av mediciner. När det är barnet självt som inte står ut med tillvaron kan det också få medicin: antidepressiva medel är den i särklass vanligaste psykmedicin för barn. Om detta finns ingen debatt.
Man kan undra varför.

Även vuxna kan få stor lättnad av en neuropsykiatrisk utredning, eftersom behandlingen av psykiska problem är annorlunda om bakgrunden är en neuropsykiatrisk skada. Det är först på senare år som neuropsykiatriska problem hos vuxna börjat uppmärksammas och utredas, ofta som en följd av att barn i en familj fått diagnos och att någon av föräldrarna då känner igen sina egna svårigheter och begär att själva bli utredda.
Även far- och morföräldragenerationen kan få diagnos på det sättet. Några har skrivit om sin lättnad, till exempel Eva Ellnefors i boken "Kasperdockan" (Gravander och Widerlöf). Hon berättar om hur hon som 51-åring via ett barnbarn fick kontakt med neuropsykiatrin i Göteborg och därmed äntligen ett namn på sina egna problem: damp.

De människor jag har mött som fått sina liv förändrade genom hjälp från Gillberg och andra neuropsykiatrer uttrycker stor tacksamhet.
Äntligen kan de fungera nästan "normalt". Det vill säga att de med anpassning till sitt handikapp kan få livet att fungera, istället för att sitta som centralpunkter i en ständigt pågående katastrof vars orsak omgivningen lätt kan peka ut: det är "hans fel" eller "hennes fel".
Många studier har visat att neuropsykiatriska problem är vanliga bland psykospatienter, kriminella och missbrukare, något som uppmärksammats först de senaste åren. (Om detta kan man läsa senast i en artikel av Lars Håkan Nilsson, klinikchef vid Beroendekliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala, i bilagan Behandlingsspecial, tidskriften Medikament, juni 2002.)

När man lever tillsammans med en manodepressiv människa får man talrika tillfällen att observera psykiatrins handfallenhet inför utagerande hyperaktiva patienter. Det finns påfallande likheter mellan det maniska tillståndet hos en vuxen och ett hyperaktivt barn, och det finns allt fler specialister som tror att det finns ett samband mellan damp/ADHD hos barn och manodepressivitet hos vuxna.
Den som är manodepressiv behöver enligt läkarkåren livslång medicinering. Att tala om "beroende" är inte mer korrekt än att säga att en sockersjuk människa är beroende av insulin. Förr trodde man inte att det fanns manodepressiva barn, men idag vet man att sjukdomen kan debutera tidigt. Tänk om ett livslångt lidande med svåra humörsvängningar kan stävjas genom tidig medicinering med amfetamin i låga doser?

I sitt senaste anti-amfetamininlägg sätter Eva Kärfve ett häpet utropstecken när hon sammanfattar hur Socialstyrelsens kunskapsöversikt ser på den sorts kritik hon framför: "Den står ofta i någon förbindelse med scientologin(!)."
Faktum är att scientologerna genom KMR, Kommittén för Mänskliga Rättigheter, sedan länge drivit en kampanj mot psykiatrin i allmänhet och neuropsykiatrin i synnerhet.
Amfetaminet har valts ut som speciellt hatobjekt. Cristopher Gillberg som introducerade behandlingsmetoden i Sverige har varit utsatt för en kampanj som pågått i årtionden.
Att han inte vill delta i debatten är beklagligt, men jag förstår om en läkare hellre lägger sin kraft på att hjälpa människor som lider.

Det har varit enkelt att väcka upprördhet genom att berätta att barn kan få amfetamin som medicin. Det blir dock svårare i takt med att allt fler barn och föräldrar kan berätta om vilken hjälp det innebär att med medicinens hjälp kunna sitta still, kunna koncentrera sig, kunna läsa, kunna plugga.
På grund av den hysteriska antiamfetaminkampanjen är det endast ett par hundra vuxna som får prova denna medicin, även om neuropsykiatrisk expertis kan hävda att den troligen skulle fungera bra. Den "uppiggande" effekt som amfetamin har på "vanliga" hjärnor kan vara omvänd.
Det finns människor som blir lugna av det som gör andra piggare.
Det jag inte kan förstå hos Eva Kärfve är att hon struntar i all annan medicin som ges till problembarn. Få får amfetamin, men väldigt många får andra mediciner. Många tusen barn äter antidepressiva och lugnande medel. I åldrarna 10 - 14 år är det enligt professor Björn Beermann på Läkemedelsverket 15 barn på 1000 som äter antidepressiv medicin, i åldrarna 15 - 19 är det 70 ungdomar på 1000. Varje åldersgrupp innefattar omkring 100 000 barn, det blir drygt 42 000 unga användare enbart av antidepressiva medel. Att jämföra med under 2000 som får amfetamin.
När Kärfve nu hävdar att barnpsykiatern Tomas Ljungberg "på några avgörande punkter motsade Gillberg-gruppen" är det slutligen viktigt att klargöra att Ljungbergs rapport till största delen handlar om amfetamin.

En stor mängd vetenskapliga studier redovisas: amfetamin har en positiv effekt. Som Ljungberg själv skriver: "En samsyn mellan oss och expertgruppen föreligger i många avseenden".
Samsyn är inget eftersträvansvärt i sig, men något måste det ändå betyda i sakfrågan när två parter som av andra framställs som varandras motståndare själva deklarerar att de är eniga om amfetaminbehandlingens goda resultat.

Åsa Moberg
författare och journalist