SvD Näringslivs rapport om storbankernas vinst på 200 miljarder för krisåren 2008–2011 har upprört många. Över hela det politiska spektrat påpekas att lönsamheten till del bygger på bankernas ovilja att sänka bolåneräntorna i proportion till Riksbanksräntan. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt talar om ”hutlösa överpriser” och finansminister Anders Borg (M) blir ”provocerad” över de höga räntemarginalerna. Det hotas med höjda bankskatter och ökat statligt ägande. Men banker är inte välfärdsinstitutioner: de är vinstdrivande företag och ska bete sig som sådana.
En stark banksektor är en nödvändighet för en välmående ekonomi.
Christian Westerlind Wigström.
Problemet är snarare att banksektorn är vinstdrivande utan att vara tillräckligt utsatt för marknadskrafterna. Detta leder till inte bara till höga räntemarginaler utan dessutom till att skattebetalarna tvingas agera bankgaranter. Båda dessa problem kan lösas genom att främja konkurrensen i banksektorn.
Nordeas intäker från låneverksamheten under det sista kvartalet 2011 uppgick till cirka 14 miljarder och bidrog starkt till den sammanlagda vinsten på 12 miljarder för perioden. SEB rapporterar ett räntenetto på drygt 4 miljarder och en vinst på 3,1 miljarder. Handelsbanken och Swedbank som ännu inte släppt siffror för fjärde kvartalet uppvisade vinster på 4 respektive 4,3 miljarder kvartalet innan. Bankerna må oja sig över nya regleringar och minnet av äventyret i Baltikum, men krisen är över.
Och detta är bra. En stark banksektor är en nödvändighet för en välmående ekonomi. Ilskan över bankernas vinster härstammar snarare från den allmänna uppfattningen att vinsterna har möjliggjorts på skattebetalarnas bekostnad. Detta är en halvsanning. Det är falskt så till vida att det statliga stödet under krisen var avgiftsbelagt. Än i dag betalar bankerna avgifter till Riksgälden för insättningsgarantin och för medlemsskap i Stabilitetsfonden som ska finansierar eventuella framtida räddningsaktioner.
Men det är sant så till vida att bankerna har kunnat sko sig på marknadens outtalade antagande att staten inte skulle tillåta systemviktiga finansinstitutioner att kollapsa. Riksbanken hävdar i en rapport som kom ut i december att det handlar om mångmiljardbelopp för storbankernas del.
Föreställningen att vissa banker är för stora för att kunna gå i konkurs innebär helt enkelt att de är för stora. Och precis som de höga räntemarginalerna, är beroendet av ett fåtal stora aktörer ett resultat av bristande konkurrens. Att främja konkurrens i banksektorn har således två nära besläktade fördelar: det minskar sannolikheten för att banker räddas av staten vilket befriar skattebetalarna från rollen som bankgarant och det leder till lägre räntekostnader för kunder.
Det finns tre sätt att gå till väga.
1. Det första och enklaste sättet är för staten att pressa bolåneräntorna genom det statligt ägda SBAB. Andra långivare kommer att behöva följa efter för att inte förlora marknadsandelar. För tillfället är SBAB:s räntor låga men inte alltid de lägsta på marknaden. Innan staten inför ytterligare regleringar av privata banker måste den föregå med gott exempel. Emedan detta minskar räntorna på kort sikt kommer ökad statlig styrning inte att öppna dörren för fler aktörer i det längre loppet och kommer därför inte att komma tillrätta med ”för stor för att gå i konkurs”-problemet.
2. Ett mer konstruktivt sätt att öka konkurrensen är att variera kapitalkraven på banker i relation till bankens storlek. Mindre banker skulle behöva lägre kapitalkvoter eftersom risken för det finansiella systemet av en eventuell konkurs är mycket mindre. Detta skulle ge mindre banker en konkurensfördel gentemot de större institutionerna vilket skulle göra det enklare för nya banker att komma in på marknaden. Dessutom skulle det avskräcka existerande aktörer från att slå sig samman och därmed minska konkurrensen ytterligare.
3. Slutligen är det också viktigt underlätta för möjligheterna att låna från utländska banker. I viss utsträckning är detta möjligt redan i dag men för att verkligen erbjuda ett ökat utbud på låneprodukter måste reglerna för utländska bankers verksamhet i Sverige förenklas. Detta är något som diskuteras flitigt på EU-nivå i dagarna. Om regeringen menar allvar med att vilja få ner bolåneräntorna måste den ge dessa samtal sitt fulla stöd. Man skulle kunna tänka sig att utländska banker erbjuder två typer av lån på den svenska marknaden: ett där banken tar valutarisken i utbyte mot att låntagaren betalar högre ränta och ett där låntagaren betalar lägre ränta men tar på sig valutarisken. I vilket fall som helst har den presumptive låntagaren ett större utbud – ett utbud som minskar beroendet av ett fåtal storbanker.
Det är bra att det går bra för våra svenska banker. Men för att minska ett riskfyllt beroende av ett litet antal stora aktörer och för att säkerställa att svenska hushåll får ta del av det låga ränteläget måste regleringen av finansmarknaderna kombineras med större marknadsdisciplin. Direkt statlig inblanding kan vara nödvändig på kort sikt, men i det längre loppet behöver banksektorn konkurrens från fler privata aktörer.
CHRISTIAN WESTERLIND WIGSTRÖM
nationalekonom, Oxford
