Inget folkmord, Zaremba!

I en artikel på SvD Brännpunkt den 14 november visar journalisten Tonchi Percan att bilden av ett folkmord i Bosnien inte går att upprätthålla efter den rättsliga prövningen av de övergrepp och krigsförbrytelser som begicks i Prijedor.
Samtidigt pågår en inflammerad debatt i DN, Expressen, Sydsvenskan och SvD där Ordfront Magasin anklagas för "revisionism" eftersom man bl a ifrågasätter att ett folkmord ägt rum.
De senaste DN-artiklarna av Maciej Zaremba, 3, 14 och 17/11, är ett nedslående exempel på hur en skribent missbrukar sin ställning genom att skapa en pseudodebatt om enskilda personers heder.

Det är en sak att kritisera den som verkligen påstår att massakrer inte har inträffat, eller den som ger en missvisande bild av Milosevicregimens karaktär, en helt annan att rikta grova beskyllningar mot dem som anser att man inte kan tala om ett folkmord i Bosnien.
Ordfront må svara för sig själv, men allmänheten bör känna till att Zarembas kritik faktiskt riktar sig mot domstolen i Haag. Det är den som
slagit fast att det inte fanns verkliga dödsläger i Prijedorområdet, att mördandet inte var systematiskt och att det med tanke på andelen dödsoffer är orimligt att beskriva det som hände som folkmord.

Det bör påpekas att begreppet dödsläger används inom litteraturen och forskningen enbart om de nazistiska lägren i Polen vars enda syfte var att systematiskt avliva människor, ofta inom loppet av några timmar från ankomsten till lägret.
Kriget i Bosnien var ett inbördeskrig med inslag av yttre aggression. Det präglades av stor grymhet och befolkningen fick utstå svåra lidanden. Våldet slog sönder ett fungerande samhälle och orsakade den värsta flyktingkatastrofen i efterkrigstidens Europa.

Det som inträffade mellan 1992 och 1995 i Bosnien var emellertid inget folkmord, lika litet som kriget i Kosovo 1999. Ingenting tyder på att ansvariga politiker inom någon folkgrupp i Bosnien hade för avsikt att förinta en annan folkgrupp.
Man ville fördriva "de andra", ja, men inte utrota dem. Inte heller kan man i
efterhand dra slutsatsen att detta skulle ha varit målet.
Vi vet ännu inte hur många människor som dödades under kriget i Bosnien. Den siffra på 200 000 döda (bosnjaker) som brukar nämnas bygger inte på tillförlitliga data och förefaller inte trovärdig med tanke på krigets karaktär och förlopp. Det är inte fråga om en regelrätt räkning av antalet döda och inte heller en statistisk beräkning byggd på demografiska data.

1995 skrev den amerikanske f d UD-tjänstemannen George Kenney en artikel där han antar att dödssiffran ligger mellan 25 000 och 60 000. Huruvida han har rätt eller fel vet vi inte, men ingen har visat att hans antaganden skulle vara grundlösa.
Det hade, inte minst inför valen 1996, varit möjligt att anordna en folkräkning i Bosnien och bland bosniska flyktingar utomlands för att komma närmare en rimlig uppskattning av dödssiffran. Intresset från det internationella samfundets sida har varit obefintligt.
I sammanhanget kan det vara värt att nämna om det bosniska hälsovårdsministeriets
rapport från mars 1996. Enligt denna skulle sammanlagt 278 000 människor ha förlorat livet under kriget. Av dessa var 50,7 procent bosnjaker, 35 procent serber och 10,2 procent kroater.
Ser man till andelen döda inom respektive folkgrupp visar det sig emellertid att de bosnjakiska offren uppgick till 7,4 procent, de serbiska till 7,1 procent. Man kan med den amerikanske juristen och antropologen Robert Hayden fråga om det i så fall begicks två folkmord i Bosnien.

Det djupt olustiga och moraliskt tvivelaktiga i den ståndpunkt Zaremba företräder är att det lidande som befolkningen i Bosnien tvingades genomgå uppenbarligen inte var tillräckligt.
Situationen tycks bli allvarlig först när den rubriceras som ett folkmord av samma typ som Förintelsen, vilket säger allt om vår mediedominerade kulturs oförmåga att handskas med verkligheten.

Att påstå att bosnjakerna drabbades av samma öde som judarna är ett hån både mot offren för kriget i Bosnien och mot dem som mördades av nazisterna. I förlängningen innebär
det en devalvering av det oerhörda brott som begicks i Europa under andra världskriget.
Den falska analogin med Förintelsen bygger på bilder och enkla associationer, inte på undersökningar av vad som faktiskt hänt.
Ett element i detta ideologiska syndrom är användningen av begreppet "revisionister". Det leder tankarna till de grupper som mot bättre vetande och ofta genom manipulation av källor ifrågasätter den internationella historieforskningens detaljerade beskrivning av mordet på de europeiska judarna.
Vad gäller 1990-talets krig på Balkan finns ingen motsvarande sanning och det är därför fullt legitimt att ställa frågor, vilket också görs av journalister, historiker och jurister.

Egentligen är det Zaremba och hans meningsfränder som mot bakgrund av domarna i Haag bör ställas till svars för sin lättvindiga och omoraliska användning av begreppet folkmord.
Jesús Alcalás artiklar om Prijedor, vilka spelade en viktig roll för den svenska allmänhetens syn på kriget, byggde på plagiat och förfalskningar av den FN-rapport Percan nämner. Zarembas attacker får ses i ljuset av den besvärande dementi som kommer från Haag.

Kjell Magnusson
fil dr i sociologi
forskare vid Centrum för multietnisk
forskning och programmet för studier
kring Förintelsen och folkmord
Uppsala universitet