För förståelsen av vad jag här kommer att anföra – och som förklaring till att jag tar till orda i den debatt som uppstått i frågan om vad slags förbrytelser som begicks i Bosnien på 90-talet – vill jag genast ge tillkänna att jag under åren 1995–1997 tjänstgjorde som ”Senior Trial Attorney” vid krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag.
Mitt ansvar i den åklagaruppgiften var att se till att de mål som tilldelades mig bereddes och lades fram i domstolen. Bland många andra mål hörde att skapa klarhet i Karadzics och Mladics ansvar för vad som inträffade i och omkring Srebrenica under sommaren 1995.
Mitt arbete gjorde mig självfallet inte till någon Balkanspecialist och gav mig inte heller total överblick över vad som hände i Bosnien under kriget, men ett och annat kunde jag inte undgå att uppsnappa.
När jag nu läser vad journalisten Tonchi Percan (SvD Brännpunkt den 14 november) och andra i Ordfront Magasin – och senast Kjell Magnusson i denna tidning den 19 november – skrivit känner jag mig som Ibsens Peer Gynt: har jag hamnat på fel klot?
Om jag bortser från det löjliga påståendet att det välkända fotot av den utmärglade koncentrationslägerfången i Trnopolje är en förfalskning – redan kraftfullt tillbakavisat – frågar jag mig hur Ordfront kan publicera en uppgift om att enbart några hundra skulle ha dödats vid fördrivningen från Srebrenica.
Den mest elementära faktakontroll skulle omedelbart ha givit vid handen att den Mladic-ledda massakern avsåg i vart fall icke under 5 000 mördade.
Uppgifter om detta kan inhämtas från Internationella Röda korset, som företagit utgrävningar av massgravar, ur mängder av vederhäftig litteratur och inte minst från tillgänglig bevisning vid Haagtribunalen. Denna bevisning är överväldigande.
Haagtribunalen stadgar att det är möjligt för en åklagare att framlägga bevisning i ”öppen domstol” utan att de åtalade gripits. Stadgan finns för att man inför världen ska kunna visa att det finns grund för åtalet och därefter möjliggöra en internationell efterlysning. Så gjorde jag i målet mot Karadzic och Mladic.
Inför offentligheten förevisades fotografier och filmbilder på hur Mladic separerade muslimska män från kvinnor och barn. Vittnen hördes om hur män fraktades bort i bussar och avrättades.
Ett vittne berättade hur han tjänstgjort i en exekutionspluton och deltagit i avrättningen av 1 500 personer, ett brott för vilket han senare dömdes. I ett radiotal berättade Mladic att han som gåva till det serbiska folket överlämnar det etniskt rensade Srebrenica.
Ett mer övertygande erkännande av folkmord har jag aldrig upplevt.
Allt finns tillgängligt för den intresserade. Åtalet avser bl a folkmord.
Och nu till Kjell Magnusson.
Med emfas tillrättavisar han DN-journalisten Maciej Zaremba för att denne missbrukat sin ställning bl a genom att göra gällande att det förekommit folkmord i Bosnien.
Det får nog anses tämligen överilat av Magnusson.
Möjligen förekommer det i sociologiska kretsar ett folkmordsbegrepp som jag är obekant med och som jag inte vet varifrån det kommer.
Däremot vet jag varifrån mitt begrepp om folkmord kommer: FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord år 1948.
Konventionstexten har så gott som ordagrant överförts till artikel 4 i Haagtribunalens stadga där det sägs att folkmord är en gärning som innefattar uppsåt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rassammansatt eller religiös grupp – därefter följer en uppräkning av gärningar som att döda, skada, nedbryta etc.
Folkmord är sålunda en brottsbeskrivning och som sådan ett levande juridiskt begrepp i de flesta civiliserade länder och i synnerhet vid Haagtribunalen.
Folkmordet är ett specialbrott inom gruppen brott mot mänskligheten – det brott för vilket de åtalade fälldes i Nürnbergprocessen – just för sådana gärningar som sedan kom att betecknas som folkmord.
Det tog sin tid och åtskilliga åtal innan man i Haagtribunalen fann mål där brottsbeskrivningen för folkmord kunde tillämpas. Så skedde dock senare när det gällde förhållandena i Prijedorområdet – där dock folkmordsåtalen ogillades – men domar fälldes för brott mot mänskligheten.
Tribunalens åklagare lät sig emellertid inte förtröttas. Som framgår ovan har jag själv medverkat till två åtal för folkmord, där intensiva ansträngningar görs för att föra de åtalade Karadzic och Mladic till Haag.
Generalen Krstic är åtalad och dömd för folkmord i samband med Srebrenica. Jag var inte vid Haagtribunalen för att döma, men väl för att bedöma och åtala.
Min inte särskilt vågade bedömning, med hänsyn till min kännedom om bevisläget och utgången i Krsticmålet, är att Karadzic och Mladic får svårt att undgå ansvar för folkmord.
Målet mot Milosevic pågår dessutom och är nu snart inne på det andra året. Han är åtalad för folkmord bland annat om förhållandena i Prijedor, som Tonchi Percan så slarvigt avhandlade på SvD Brännpunkt.
Påståendet av Kjell Magnusson att ”inget folkmord i Bosnien” har ägt rum måste för att komma från en akademisk forskare bedömas som anmärkningsvärt onyanserat.
Eric Östberg
jur dr och f d överåklagare
