Svenskt Näringsliv har fått massiv kritik för sin humaniorarapport. Knappast någon tycker att det är ett bra förslag att minska studiemedlen för dem som läser ämnen som inte ger samma anställningsbarhet som ingenjörsstudier.
Lösningen på sikt är att släppa yrkestiteln civilingenjör.
Sverker Sörlin och Nina Wormbs
Men en av poängerna i rapporten har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, och det är att teknisk utbildning inte tillräckligt väl förmår attrahera svenska studenter. Problemet är alltså inte att så många vill läsa filosofi eller historia – det är ju utmärkt – utan att alltför få vill läsa till ingenjör. Andra universitet och program svarar uppenbarligen bättre mot vad ungdomar vill göra av sina liv och vad de anser att världens stora utmaningar kräver.
Lika litet som femtio miljoner Elvis-fans kunde ha fel kan hundratusentals svenska studenter ha det. Vill man på djupet hantera denna viktiga samhällsfråga måste man istället granska själva civilingenjörsutbildningen. Vi har än i dag en utbildning som byggdes för att passa i industrisamhället. Den var betydelsefull för det svenska näringslivets och samhällets utveckling under stora delar av 1900-talet. Den har förstås inte helt spelat ut sin roll, men de globala utmaningar som dagens studenter vill utbildas för ser helt annorlunda ut. Därför måste den gamla civilingenjörsutbildningen kompletteras med nya och bredare utbildningar också vid de tekniska högskolorna.
Det sker redan i viss utsträckning och där det förekommer är resultaten glädjande. De industriella ekonomerna som funnits i flera decennier tillhör arbetsmarknadens mest attraktiva, ”humanistingenjörerna” i Uppsala lockar duktiga studenter som får jobb, och det nya programmet Energi och miljö på KTH har redan vid första försöket fått en bred rekryteringsbas med sin inriktning mot hållbarhet. Men det är för litet och går alldeles för långsamt.
Ett problem är de formella kraven på civilingenjörsutbildningarna när det gäller mängden matematik, fysik och annan grundläggande teknikvetenskap. Trots att utbildningen förlängts två gånger de senaste decennierna har det inte inneburit en breddning utan snarare en ökad specialisering. Ekvationen tycks olöslig. Man kan inte behålla de gamla kraven samtidigt som man tillför nya, något måste bort.
Vi tror att lösningen på sikt är att släppa yrkestiteln civilingenjör och vissa av de formella krav som den inbegriper och istället öppna för en bredare och mer differentierad teknik- och ingenjörsutbildning som är internationellt konkurrenskraftig. Sverige bör övergå till Bolognamodellen även på detta område och skapa mastersutbildningar som kan läsas av fler än dem som först gått tre år på Teknis. Men man bör också inrätta helt nya och långa utbildningar som inte dignar under de gamla kraven på vad en civilingenjör i det gamla industrisamhället måste kunna.
För att få plats med mer miljö, ekonomi, biologi, etik, historia, språk och ledarskap, i olika kombinationer, måste man kanske ta bort en del hållfasthetslära, optik och matematisk statistik.
En sådan förändring skulle inte bara skapa plats för nya och intressanta studentgrupper, den skulle också få forskningspolitiska konsekvenser. De svenska tekniska högskolorna skulle därmed kunna påbörja en förändringsprocess som är nödvändig och motiverad av den internationella konkurrensen om de bäst renommerade forskarna och lärarna. Om man vill tävla med de stora räcker det inte bara att fokusera resurserna, som i det nyligen inrättade SciLifeLab, man måste också ge utrymme åt annat. De stora framtida utmaningarna kan och måste visserligen delvis mötas av ny teknik, men lösningen är aldrig bara en technological fix.
I rapport efter rapport ända sedan 1990-talet har det visat sig att det är bredd, flexibilitet och bedömningsförmåga som arbetsmarknaden vill ha. De ledande tekniska universiteten ute i världen, med amerikanska MIT och Caltech i spetsen, har redan skapat denna mångfald inom sig och kan därmed också vara med och konkurrera om topplatserna på de akademiska rankinglistorna.
Svenska tekniska högskolor är ännu i alltför hög grad kvar i den gamla synen på kompetensförsörjning som fungerade för ett statiskt och sektorsuppdelat industrisamhälle. En förändring av ingenjörsutbildningen skulle innebära att vi möjliggör en utveckling från relativt smala forsknings- och utbildningsinstitutioner till bredare och framgångsrika tekniska universitet av internationellt snitt. I ett sådant perspektiv kommer det att bli mer humaniora, inte mindre, och inte minst där ingenjörsstudenterna är. Om Svenskt Näringslivs rapport kan stimulera en utveckling i den riktningen har den ändå haft något gott med sig!
NINA WORMBS
civilingenjör teknisk fysik, docent i teknik- och vetenskapshistoria, KTH
SVERKER SÖRLIN
idéhistoriker och författare, professor i miljöhistoria, KTH
