Att hålla fast vid yttrandefrihet - i det här fallet rätten att över huvud taget kritisera religiösa föreställningar - riskerar enligt Johan Gärde att leda till en ”världskonflikt” av enorma proportioner (SvD Brännpunkt 22/3). Det är ett grundfalskt påstående.
Yttrandefrihet kan aldrig sätta världen i brand. De som utövar sin yttrandefrihet kröker inte ett hårstrå på någon medmänniska, det gäller även de som ritar karikatyrer av Muhammed.

Det är de som vill inskränka andras yttrandefrihet - denna gång religiösa och politiska ledare i muslimska diktaturstater - som är det entydiga hotet mot en fredlig och civiliserad världsordning.

De har stått bakom våldsamheter, fängslade av journalister, hot mot skandinaver, brinnande ambassader och globala krav på censur. Dem kritiserar inte Gärde med ett ord vilket är en talande tystnad. I stället hyllar han Laila Freivalds för att hon anpassar den svenska politiken efter våldsverkares utpressning.

Lika fel är Gärdes påstående om att yttrandefrihet måste vägas mot
religionsfrihet. Rätt förstådda är de del av samma frihet. Rätten att utöva sin religion är en omistlig del av yttrande- och associationsfriheten.
Gärde verkar snarare mena att religionsfrihet är att aldrig få sina trosföreställningar ifrågasatta - en absurd uppfattning.

I så fall skulle åsiktsfrihet innebära att ingen får kritisera vad man tycker. Frihet är att få tycka och säga vad man vill, inte att kontrollera vad andra tycker och säger.
Kravet på dialog i en upprörd situation är mer förståeligt, men dialog för man inte genom att lägga sig platt för aggressiva diktaturer eller dess religiösa apologeter.
Ändå är det precis vad exempelvis Javier Solana och Kofi Annan gjort.

Solanas och Annans handplockade nätverk ”Civilisationernas allians” har redan på förhand fått en ledning som är ense om att yttrandefriheten ska inskränkas i väst, de fördömer Muhammedkarikatyrerna ”moraliskt och politiskt”. Vad är det för dialog?

Varför inte inleda med att kräva eftergifter av diktaturer och fanatiker i
stället?
Gärde anför slutligen sin vän Jörgen Nielsen, kulturattachén i Syrien, som någon som ”vet vad han talar om” när han dömer ut yttrandefriheten i sitt hemland.
Nielsen vet säkert att berätta hur svårt det varit att upprätthålla goda relationer med en av världens värsta diktaturstater, när några av hans landsmän skojade med Muhammed. Frågan är bara vilken vikt man bör lägga vid det.

Torgny Segerstedts publicistiska gärning vållade samma typ av reaktioner på sin tid. En fri press kommer alltid att vara ett gissel för dem som vill vänslas med diktaturer och fanatiker.