Förutom ”hets mot folkgrupp” och ”olaga diskriminering” har Sverige de så kallade motivhatbrotten, det vill säga där ett motiv för i princip vilket brott som helst har varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Om åklagaren lyckas styrka ett sådant motiv för till exempel en misshandel höjs straffvärdet.

Bakgrunden till vår lagstiftning är en svensk ratificering av FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Ingen persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan. Senare har lagstiftningen även kommit att omfatta sexuell läggning.

Yttrandefriheten och också religionsfriheten är starkare än vad Mats Tunehag påstår.

Att ha en åsikt som inte torgförs är naturligtvis aldrig straffbart. En saklig kritik av vissa raser eller folkgrupper eller av invandring leder inte heller till straffansvar för hets mot folkgrupp.

Även nedsättande uttalanden och rent av förnedrande sådana måste klart överskrida gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande den berörda folkgruppen (eller motsvarande) för att straffansvar ska kunna komma i fråga.

Men här medger jag att det finns svåra gränsdragningsfall. Högsta domstolen frikände ju pastor Åke Green för hans långtgående utfall mot homosexualitet i en predikan.

En homosexuell rullstolsbunden man frågade mig öppet under en diskussion på en Pridefestival vilket som var värst: att misshandla honom för att han var människa, rullstolsbunden eller bög.

Jag svarade att såväl hans fysiska status som hans sexuella läggning ska beaktas som straffvärdehöjande omständigheter om gärningsmannens motiv varit att kränka honom som bög.

Att brottsoffret satt i rullstol måste gärningsmannen ha sett och han har därigenom varit särskilt hänsynslös. (Att gärningen riktar sig mot en människa förutsätts för att misshandel ska föreligga.)

Det är bra att lagstiftaren gett vissa personer och grupper av personer ett extra högt skyddsvärde, tycker jag.

Om jag (mot förmodan) en sen kväll skulle stå utanför en krog vid Stureplan i Stockholm och vänta på att bli insläppt och vakterna skulle neka mig inträde för att jag är skåning och har alltför lantligt omoderna kläder, skulle jag känna mig integritetskränkt och i någon form diskriminerad.

Men förhållandevis lätt skulle jag komma över den icke straffbara utestängningen av mig och kunna gå vidare i livet.

Men om vi byter ut mig i exemplet mot en invandrare med mörk hudfärg, som uppenbarligen nekas inträde just därför, är kränkningen synnerligen allvarlig, kriminell och kännbar. Inte bara för den kränkte själv utan för hela det demokratiska samhället.

Det är lätt för mig att acceptera att invandraren – men inte jag själv i den rådande situationen – av lagstiftaren getts en särskilt skyddsvärd ställning.

Det borde Mats Tunehag också kunna acceptera. Och fritt offentligt uttala.