yhetsartiklarna talar om president Obama i möten om Afghanistan i Vita Husets källare. Opinionsyttringar som förre arméöversten Macgregors i Defense News (28/9) bidrar sannolikt till presidentens vånda: ”Vi framför moraliska principer när vi rättfärdigar våra handlingar, men vi skapar förödelse i en miljö som vi inte förstår. Resultatet är ömsesidigt hat...”
I omvärlden växer också tvivlen på ett allt dyrare och osäkrare krig. Två ledande truppbidragare planerar sitt uttåg, Holland 2010 och Kanada 2011. Även Natos generalsekretare Fogh Rasmussen, nyss på besök hos Obama, tvekar: ”Först en strategi, sedan resurserna”.
Medan presidenten överväger en eskalering med upp till 40000 man, meddelar försvarsminister Tolgfors att han på nytt vill öka Sveriges militära insats samtidigt som försvarsmakten planerar bortom 2011.
Ska samma mönster uppstå som i fjol, då regeringen med stöd av Socialdemokraterna utökade den svenska styrkan, utan att avvakta USA:s strategival, och mot en växande folkopinion? Om USA väljer att eskalera, kommer det att kasta en slagskugga över alla utlänningar i landet. Det skulle också ytterligare förminska FN:s roll och klargöra att det är Washington som bestämmer i Afghanistan.
I en ny forskningsrapport från tankesmedjan FRIDE i Madrid hävdar vi att säkerhetsrådet har auktoriserat FN-insatsen i landet, men att en rad omständigheter har gjort insatsen problematisk, ineffektiv och allt mindre legitim.
Till problemen hör att processen inte började i Afghanistan, utan med ett Bonnavtal som uteslöt talibanerna, som ansågs besegrade. Först därefter auktoriserade säkerhetsrådet Isaf-insatsen och FN:s politiska mission, UNAMA.
Under åren har FN-resolutionerna blivit allt mer omfattande och ogenomförbara som en följd av olika uppfattningar hos rådets fem permanenta medlemmar.
Men huvudproblemet är att det kortsiktiga målet om en militär seger underminerar freden och det långsiktiga nationsbyggandet. Därmed bryter USA och Nato mot en av FN:s grundprinciper för en framgångsrik fredsinsats: det ska finnas en fred att bevara. Kriget utmanar även de andra principerna: frågan om opartiskhet, klarhet om syftet med interventionen och en tydlig arbetsfördelning mellan den civila och militära sektorn.
Opartiskheten kompliceras ytterligare av att några säkerhetsrådsmedlemmar har stridande trupp i landet. Rapporten visar att många afghaner ser den internationella insatsen som en part i kriget.
Tekniskt sett är inte detta en felaktig uppfattning. Det pågår två krig i landet, ett mot al-Qaida och internationell terrorism, ett annat mot olika motståndsgrupper och talibanerna. Detta dubbla krig sprider förvirring och ökar militariseringen.
En viktig fråga gäller FN:s samexistens med en regional säkerhetsaktör som Nato. Är det klokt att delegera frågan om krig och fred, inklusive våldsanvändning?
I ett optimistiskt scenario kan FN och Nato samarbeta genom en tydlig arbetsfördelning. Men inblandningen av militär i biståndsarbetet genom de så kallade PRT:s, ett slags militära enklaver, liksom motståndsrörelsens reaktioner, gör biståndet ineffektivt. Dessutom satsar Isaf-länderna, också Sverige, minst dubbelt så mycket på det militära som på det civila.
FN:s inflytande över Isaf-insatsen har stegvis minskat. Isaf står under Natos militära kommando och kontroll, man rapporterar direkt till Nato i Bryssel och inte till säkerhetsrådet.
Att FN står för en slags legitimering av ett eskalerande och impopulärt krig och samtidigt tappar inflytandet över utvecklingen är djupt oroande, särskilt i en tid då efterfrågan på fredsmissioner ökar dramatiskt.
FN har ännu nyckeln till en varaktig stabilitet i Afghanistan. Med sin multilaterala identitet och trovärdighet som obunden tredje part är FN den enda som kan medla mellan parterna inne i landet och utarbeta en politisk strategi för regionen. Den rollen äventyras i Afghanistan.
Vägen ut ur ”imperiernas kyrkogård”, är att å ena sidan afghanisera fredsprocessen. Kabulregeringen har inte tillåtits förhandla med talibaner, har inget inflytande över de bombanfall som sker och de FN-resolutioner som antas.
Å andra sidan måste en hållbar regional plan under ledning av FN utarbetastillsammans med Indien, Iran, Kina, Pakistan, Ryssland och EU. I en sådan ingår en Marshallplan, inte minst för de pashtundominerade gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan. FN borde därför utse olika kontaktgrupper och särskilda emissarier för skytteldiplomati.
De två målen för omvärlden efter åtta års krig borde vara att omvandla sin tungt militariserade närvaro till en massiv civil insats och den av utlänningar styrda processen till en lokalt ägd strategi. Mot den bakgrunden borde det militärt alliansfria Sverige låta en analys av den geopolitiska verkligheten föregå en ytterligare ökning av den militära insatsen, som sker på bekostnad av livs viktigt civilt stöd åt Afghanistans folk.
SHAHRBANOU TADJBAKHSH
lektor vid Sciences Po i Paris, var huvudredaktör för FN:s National Human Development Report 2004 för Afghanistan PIERRE SCHORI
chef för FRIDE och f d FN-ambassadör och chef för fredsmissionen i Elfenbenskusten
