Att afghanerna, ett folk som besegrat tre brittiska invasionsförsök och en tio år lång sovjetisk ockupation, skulle vara nöjda med den nu nio år långa västliga ockupationen ( Stefan Olsson, Brännpunkt 19/10), ter sig som ett hårresande påstående.

Drar Olsson ens rätt slutsatser av de tre undersökningar han nämner? Om 74 procent av människorna i de provinser som har den största utländska militära närvaron fördömer denna, tyder väl detta på att det är just den utländska närvaron som driver motståndet?

Som alla sansade bedömare måste inse kan inte opinionsmätningar användas för att legitimera en utländsk militär ockupation av ett land. Det här är ingen schlagerfestival! Sverige är indraget i ett krig tillsammans med en stormakt och måste då stå på en solid folkrättslig grund. Jag vill hävda att det svenska krigsdeltagande saknar sådan grund.

USA:s ursprungliga motivering för kriget, att slå tillbaka mot al-Qaida, har sedan länge upphört att vara en giltig orsak för den militära närvaron. Bakom nödargumentet – en demoniserad bild av talibanerna – finns troligen reala krigsmotiv som stavas gas, olja, uran, lithium och så vidare.

Försvarsminister Sten Tolgfors påstående att "vi är i landet på inbjudan av den afghanska regeringen" (Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda 9 februari 2010) håller inte. Från UD har man medgett att någon sådan inbjudan från Afghanistan inte finns. Sverige fick däremot en inbjudan av Storbritannien den 12 december 2001 att skicka trupper till Afghanistan, en inbjudan som dock är hemligstämplad.

Otaliga gånger har det också påståtts att Sveriges krigsdeltagande är ett FN-uppdrag. Men de svenska soldaterna deltar i en Nato-styrka. I själva verket har Sverige avböjt att delta i 18 riktiga FN-operationer för att istället delta i USA/Natos krig i Afghanistan.

Som avslutning vill jag påminna om FN:s deklaration om kolonial frigörelse från 1960, som skrämmande nog tycks passa in på dagens Afghanistan.

"Att utsätta folk för främmande underkastelse, dominans och exploatering utgör ett förnekande av grundläggande mänskliga rättigheter, strider mot FN-stadgan och är ett hinder för främjandet av världsfred och samarbete.... Brister i deras politiska, ekonomiska, sociala eller utbildningsmässiga förberedelse får aldrig vara en förevändning för att försena självständighet."

STEFAN LINDGREN

redaktör för Afghanistan.nu