När en katastrof har inträffat söker vi svar på hur man kan förhindra att det upprepar sig. Efter massakern i Norge framförs redan olika teorier och förklaringar. Vi vet att detta enskilda fall kräver omfattande utredningar innan man kan lämna en välgrundad analys. Redan nu kan man dock säga något om den hatfyllda miljö som var en nödvändig faktor för katastrofen, och hur denna miljö kan bemötas.

Skiljelinjen mellan tolerans och intolerans går vid vår föreställning om huruvida vi kan leva tillsammans eller inte. För de flesta är det uppenbart att vi kan samsas om den plats vi lever på även om detta kräver kompromisser som ibland kan vara svåra. Men så finns de intoleranta, som inte kan acceptera jämbördiga kompromisser utan kräver att den andre skall underkasta sig eller försvinna.

Detta är ett återkommande tema hos oss människor, konflikten mellan samexistens och avvisande. Även om olika intoleranta ideologier uppvisar stora variationer i uttrycksformer grundar de sig i samma, ofta fanatiska föreställning. Nämligen att den som inte är som den intolerante måste försvinna eller sluta vara som den är. Genom historien har detta inneburit att människor assimilerats bort från sin identitet, förvisats eller till och med mördats.

För att förstå drivkraften bakom intolerans får man inte stirra sig blind på hur de vill gå tillväga för att bli av med dem som intoleransen riktas mot. Tillvägagångssättet kan variera och är ofta slumpmässigt. Intolerans är nästan alltid kopplad till en känsla av äckel, avsky och inte sällan hat hos den intolerante. För denne är det självklart någon annans fel att han känner så. Bögar är ju äckliga och muslimer hotfulla och motbjudande i den intolerantes livsvärld.

Objektiva fakta är sällan till hjälp och visioner från till exempel politiker eller lärare om ett paradisliknande mångkulturellt samhälle får oftast motsatt effekt för den intolerante.

Den intolerante lever i en miljö där hans världsbild bekräftas och förstärks. Både i hemmet och socialt. Denna miljö är ofta, men inte alltid, präglad av psykosocial ohälsa. Chauvinistiska värderingar samsas med fobier mot muslimer och olika minoriteter. Inte sällan förekommer olika former av missbruk. Detta förstärks sedan av en närhet till våld. Både som ideologi men också i umgängesmiljön. Våldet kan finnas som en fysisk realitet och/eller som ett återkommande inslag i olika diskussionsforum och bloggar på nätet.

Vi vet väldigt mycket om den här världen. Vi vet hur den fungerar och vi vet hur den påverkar individerna som finns i den. Vi vet också hur den har lyckats slå rot i Europa igen och gett upphov till tämligen framgångsrika intoleranta partier och rörelser. Vi känner väl till att de olika hatlärorna av såväl rasistisk som homofobisk karaktär ibland ställs emot varandra i den intolerantes retorik och att denne på så vis framställer sig som en förespråkare av ett slags intolerant tolerans. Antisemitism inom den muslimska gruppen används till exempel som ett bevis för att alla muslimer skulle hata judar, och vice versa. Det är också vanligt att de olika hatlärorna kombineras i retoriken. En hatlära kommer sällan ensam.

Hatet riktas även mot dem som den intolerante anser står i maskopi med hans hatobjekt, till exempel de politiska partier som förespråkar öppna och toleranta samhällen. Vi vet att den här världen, baserad på hatläror, skapar ett beteendemönster som leder till allt från vardagligt förakt till politiskt våld. Vi vet också hur man kan möta den här världen och människor som befinner sig både i den och strax utanför densamma.

Ingen kommer in i den världen av en slump och inte heller över en natt. Det finns en rad kända riskfaktorer som tydliggör vilka som riskerar att hamna i denna miljö. Vi känner väl till både individerna som är intoleranta och var de finns någonstans. Nu måste vi ta vara på dessa kunskaper.

Det finns i Sverige i dag alltifrån klassrum, arbetsplatser och orter där det är svårt eller omöjligt att berätta att man är homosexuell eller ta en liten paus vid lunch för att be till Allah.

Vi måste våga rikta vår uppmärksamhet mot de här miljöerna och inleda ett riktat, långsiktigt och forskningsbaserat arbete mot dem.

Vi påstår att kunskaperna om hur detta kan göras finns. Däremot saknas till stor del förmågan hos beslutfattare, från politiker till skolledare, att rikta resurserna åt rätt håll, vid rätt tidpunkt, på rätt sätt och i rätt omfattning.

Undervisning och folkbildning för tolerans handlar inte om debatt, tillrättavisande eller skuldbeläggande av individer eller grupper. Det är frågan om en undervisning grundad i den enskilde individens förståelse för den värld denne lever i, på grund av den intolerantes ovilja och oförmåga att se världen ur ett annat perspektiv än sitt eget. Därför är ett kontinuerligt samtal som bygger på att utveckla inlevelseförmågan hos den intolerante, så att denne kan se världen ur andras perspektiv, en nödvändighet.

Framförallt kan den intolerante inte se hur tragiskt enfaldig hans världsbild är sett ur en annans synvinkel. Det handlar också om att skapa en förståelse hos den intolerante om vad den retorik och världsbild denne anför faktiskt leder till. Både för den enskilde och världen i övrigt.

Detta sätt att arbeta, riktat mot riskgrupper, vet vi fungerar. Men det tar tid och kräver kontinuitet och får inte gå förlorat till förmån för snabba, generella och kortvariga kampanjer som dess värre allt för ofta gör sig gällande.

MONA SAHLIN

ordf Anna Lindhs minnesfond och styrelseledamot i Stiftelsen Expo

DANIEL POOHL

chefredaktör tidskriften Expo

ALEXANDER BENGTSSON

utbildningschef stiftelsen Expo

CHRISTER MATTSSON

Lärare, chef i socialtjänsten i Kungälv och författare

CAMILLA NAGLER

Generalsekreterare Teskedsorden