Ett antal personer i Sverige är rika och fler kommer det att bli. Föranleder det oss andra att vara avundsjuka?
Högern i Sverige hävdar att vänstern har sin bas i människors avundsjuka och avund är ju en av de sju dödssynderna.
Vi hävdar att man måste skilja på de rikas privata konsumtion och den makt över gemensamma allmänningar som politiken, kulturen och naturen innebär.
Vi tror att lagstiftningen måste överväga ett lagkomplex som förhindrar att vi i praktiken åter får en inkomstgraderad rösträttsskala, att det tidiga 1900-talet återuppstår, där man har olika rösträtt beroende på hur mycket pengar man har.
Ekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström har visat att de superrika, alltså den översta 0,01 procenten av befolkningen, i början av 1900-talet hade inkomster som var 300 gånger högre än genomsnittet.
Därefter föll de superrikas inkomster till 25 gånger genomsnittet under 1970-talet för att under 1990-talet öka till cirka 100 gånger genomsnittet.
Globalisering gör att superstjärnor inom näringsliv, idrott och underhållning blir superrika. Vari ligger då problemet med detta?
Vi tror att det är avgörande att skilja på de utgifter som används för den privata konsumtionen och dem som används för att påverka allmänningarna.
Om en individ är mer produktiv och betalar lagenlig skatt på sina inkomster och använder sin inkomst för en stor lägenhet eller dyr konst på väggarna så är det en privatsak.
Men det blir en sak för oss alla om rikedomen används för att påverka politiken, kulturen och åsiktsbildningen och till att göra ingrepp i naturen.
Det blir en allmän sak om rikedomen används för att till exempel pressa kommunerna till ingrepp i strandskydd och att exploatera de öppna vattenspeglarna. Bevis på att strandskyddet behöver stärkas finns i huvudstaden och inte minst våra kustkommuner.
Stefan Fölster och Mikael Oscarsson skriver på SvD Brännpunkt den 8 januari att man bör få göra avdrag för gåvor till ideella organisationer. Men avdrag för gåvor till vetenskaplig forskning innebär problem ur demokratiska aspekter.
All forskning handlar inte om livsviktiga frågor som botemedel mot cancer eller utveckling av miljövänliga bränslen. Om avdrag får göras för gåvor till exempelvis ekonomiska forskningsinstitut, så innebär det helt enkelt en lobbyrabatt.
Svenskt Näringsliv, eller för all del privatpersonerna Stefan och Mikael, kan då skänka pengar till, säg, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, och till skillnad från idag få igen en del av dessa pengar via skatteavdrag.
Avdrag kan innebära att företag, privatpersoner eller andra kan påverka forskningen genom att stödja en viss inriktning och dessutom få ett statligt incitament att göra så.
Forskningen ska vara fri. Men givetvis kan det diskuteras hur fri den är om de finansiella resurserna kommer från en aktör som har ett direkt eller indirekt politiskt värv.
Genomsnittsindividen finansierar med sin skatt forskning, utbildning och kultur men har av naturliga skäl mindre överskott att ge bort.
Om de rika ska få göra avdrag för sin sponsring får de dels subventioner från de andra skattebetalarna, dels flerdubbel rösträtt genom att de på marginalen kan påverka inriktning på forskning och utbildning.
Vi får också se upp så att vi inte hamnar i en miljö som i USA där man för att bli ledande politiker måste hålla sig väl med miljonären eller själv vara en för att kunna påverka i politiken.
Självklart kan enskilda gåvor innebära både att forskning kan gå framåt och att utsatta människor får det bättre. Vid en första anblick kan det tyckas vara enbart av godo om allt fler väljer att via gåvor stödja välgörande ändamål.
Men i värsta fall kan det också tas till intäkt för ett kliv tillbaka för det offentliga ansvarstagandet.
Dagens system innebär att det finns en demokratisk grund för beslut om statliga anslag till olika områden. Att hamna i ett läge där enskilda aktörers välvilja och finansiella förmåga avgör utveckling av välfärd och forskning är inte önskvärt.
Därför är dagens system baserat på frivillighet men utan avdragsrätt att föredra.
Det är fint att vara givmild och delta i välgörenhet. Än finare är det om man gör det utan egen nytta. Men det är också fint att betala skatt.
Att kräva skatteavdrag för att man ger bort pengar, och därigenom får makt över det gemensamma, är fel.
DAN ANDERSSON LO:s chefsekonom
MONIKA ARVIDSSON LO-ekonom
