I veckan tillkännagav högskolekanslern Anders Flodström sin avgång. Beskedet var välkomnat! Inte för att Flodström saknar kompetens och erfarenhet att sköta arbetet som generaldirektör på högskolverket (HSV) på ett adekvat sätt, utan på grund av en uppriven konflikt med regeringen. Även om Flodströms avgång löser den akuta förtroendekrisen är historien symptom för ett större problem i statsförvaltningen.
Bakgrunden är att Flodström i samband med utredningsarbetet som föregick den nyligen antagna propositionen om ett nytt kvalitetssäkringssystem för landets högskole- och universitetsutbildningar fullständigt ignorerade regeringens direktiv.
Istället för att i linje med regeringens ståndpunkt framta ett resultatbaserat system har HSV önskat ett processtyrt system som mer fokuserar på hur universiteten och högskolorna arbetar snarare än vad de presterar. Efter att HSV presenterade sitt förslag har man konsekvent vägrat förlika sig med regeringens ståndpunkt, trots att regeringen även fått stöd av till exempel tidigare högskolekansler Sigbritt Franke.
Det gick slutligen så långt att utbildningsdepartementet fick anlita en extern expert för att slutföra arbetet. Parallellt med detta har den politiska oppositionen med kraft tagit HSV:s parti och gjort dess förslag till sitt eget. I realiteten har vi därför haft en situation där en statlig myndighet drivit oppositionspolitik.
Detta är dock ingalunda ett isolerat exempel där statliga myndigheter gått på politisk tvärs med regeringen. Mest omtalade för detta är troligen Sida. Allt från generaldirektörer till avdelningschefer har vid flera tillfällen gjort politiska utspel varav vissa varit direkta angrepp på regeringen.
I en fråga rörandes ett sparbeting som ålades myndigheten vägrade Sida efterställa sig biståndsministerns vilja vilket framtvingat formella regeringsbeslut i brist på myndighetens lyhördhet för regeringens önskemål. Ytterligare exempel på liknande myndighetsobstruktion står Försäkringskassans för. Dess styrelseordförande har delvis uttalat sig i skarpare ordalag om regeringens sjukförsäkringsreform än den politiska oppositionen och såväl den nuvarande som tidigare generaldirektören har gått i direkt polemik med regeringen.
Det råder ingen tvekan om att det finns en utbredd tendens hos enskilda myndigheter att driva en egen politisk agenda. I vissa fall antyds även uppfattningen att samma myndigheter skulle stå över riksdag och regering.
Som exempel uttalade HSV att man ansåg myndighetens oberoende vara hotat av att regeringen valde att lägga fram ett annat förslag än verkets egna. Det talas ibland i debatten om vikten av myndigheternas oberoende. Oberoende myndigheter är dock inte samma sak som herrelösa myndigheter. Regeringsformen slår tydligt fast att de lyder under regeringen som styr riket och någon annan ordning vore absurd.
Denna utveckling är delvis ett resultat av politifieringen av generaldirektörsrekryteringen men sannolikt även en naturlig följd av tidsandan och samhällsutvecklingen.
Min uppfattning är att vi nu passerat punkten där möjligheten till återvändo är stängd. Vi kommer inte få tillbaka den gamla Svenska ämbetsmannakåren. Därför är det hög tid att förlika sig med verkligheten, reformera den svenska förvaltningsmodellen och införa ministerstyre.
Just begreppet ministerstyre är i den svenska debatten instinktivt associerat med något negativt. Sanningen är dock att det är ett begrepp som beskriver hur den absoluta merparten av den demokratiska världens statsförvaltningar fungerar. Det handlar om att fullständigt underställa myndigheterna under regeringen och fixera generaldirektörernas mandat till regeringens. Vi skulle då dels få en mer effektiv och tydlig förvaltningsstyrning, dels ett tydligare ansvarsutkrävande.
Svenska folket är inte intresserade eller betjänta av att höra politiker och statstjänstemän skylla på varandra när staten misslyckas i sina åtaganden. Låt oss därför skapa ett system med full ansvarsutkrävande från politiken.
FREDRIK SCHULTE (M)
riksdagsledamot och ledamot i utbildningsutskottet
