I dagarna har landets skolor startat om och hundratusentals hoppfulla elever strömmar återigen till sina klassrum, i såväl kommunala som fristående skolor. Mitt i all denna hoppfullhet finns som bekant en hel del problem, inte minst den svenska skolans bristande effektivitet.
En uppförandekod bidra till att öka förtroendet för skolsystemet, hejda resursläckaget och frigöra resurser.
Erik Cardelús
För i Sverige satsas det i internationell jämförelse stort på skolan. Trots det syns starkt vikande skolresultat, enligt Pisa-studier och Skolverkets statistik. Landets grundskoleelever rasar i internationella jämförelser och hela 12 procent missar idag gymnasiebehörighet och många klarar inte av gymnasiet. Dessutom har gapet mellan högpresterande respektive lågpresterande skolor och elever ökat, vilket visar att stora satsningar inte gett höga resultat och att likvärdigheten allt mer rycks isär.
Mot denna bakgrund har debattvågorna gått allt högre, inte sällan med ideologisk och politisk färgning. I skottgluggen hamnar ofta friskolorna, en debatt som under sommaren allt mer har kommit att handla om vinstuttag i välfärdsverksamhet.
I skolan handlar det framför allt om vinstuttag gjorda av vissa friskolekoncerner, knutna till riskkapitalbolag, vinster som slussats vidare till skatteparadis för att undkomma svensk beskattning. Generellt råder olika meningar om vinst som drivkraft i välfärdsverksamhet. Vissa ser vinsten som en utvecklingsmotor som leder till ökad effektivitet och utveckling, andra tycks mena att den utarmar välfärdssektorn och att vinst inte kan göras på samma sätt på exempelvis produktion av skurmedel som på skolverksamhet. Följaktligen drar åsikter, argumentation och åberopad evidens åt olika håll, beroende på debattör och politiskt läger.
Emellertid blir det svårt att plädera för att förlorade skattemedel skulle vara bra för välfärdssektorn, eller i det här fallet skolan. Inte heller gynnar det skattebetalarnas moral eller förtroendet för vårt generella välfärdssystem om inbetalda medel försvinner till något annat än det som avsetts.
Som en parallell till detta syns även kortsiktigt ägande där marknadsvärdet drivs upp och skolor snabbt säljs vidare till stor vinst. Detta gynnar visserligen säljaren, men ytterst sällan skolan, lärarna, eleverna eller föräldrarna. För som bekant kräver skolverksamhet både långsiktighet och kontinuitet för att fungera väl, inte kortsiktig vinstmaximering.
Naturligtvis borde detta stoppas, för skolor kräver långsiktig utveckling och engagemang, inte kortsiktigt köp-och-sälj, ett faktum som även uppmärksammats av skolminister Jan Björklund (Aktuellt 19/2).
En annan brist är de skenande marknadsföringskostnader som följt på det fria skolvalets konkurrens om elever. En granskning av Aktuellt (31/1) visar att svenska skolor i snitt satsar 250000 kronor årligen på marknadsföring, pengar som visserligen glädjer reklambyråer, men sällan skolan. Och slöseriet blir ännu värre av att skolornas marknadsföringskostnader har ökat niofalt från år 2000 fram till nu. En annan baksida är den överetablering av friskolor som skett inom främst gymnasiet under senare år, en utveckling som med dagens vikande elevkullar med all sannolikhet kommer leda till att många skolor går i konkurs och att skolsituationen försvåras för många elever. För att inte tala om de organisatoriska omställningskostnader som sannolikt vältras över på skattebetalarna.
Allt sammantaget – höga marknadsföringskostnader, orimliga och ofta obeskattade vinstuttag på skolverksamhet, kortsiktigt köp-och-sälj av skolor och överetablering av skolor – hotar valfriheten och sänker förtroendet för skolan, vilket naturligtvis leder fel. För valfrihet är i grunden något positivt, men kombinerat med otyglade marknadsintressen, naiv tro på marknaden och slappa regelverk leder den fel.
I väntan på politikernas agerande behöver vi dock själva göra något själva, som medborgare inom ett valfrihetssystem och som seriösa aktörer inom skolan. Ett förslag är att det inom skolan skapas en uppförandekod, ett knippe tydliga förhållningsregler som alla seriösa skolaktörer förbinder sig att följa, ett system med motsvarigheter i övriga samhället.
Enligt en sådan uppförandekod kan alla skolor – kommunala och fristående – förbinda sig till att i sin information inför skolvalet på ett lättfattligt och lättåtkomligt sätt upplysa om vinstuttag, lärartäthet, lärares kompetensutveckling, skolbibliotek, marknadsföringskostnader, behörighet bland lärare, mm. Kort sagt – visa skolans reela prioriteringar, utan fagert marknadsföringsprat, mörkade baksidor och sidointressen. Därmed kan elever och föräldrar – i högre grad än nu – genom sitt val påverka vilken sorts skolverksamhet de är beredda på att välja och stödja, för goda val och valfrihetssystem kräver ju alltid god och tydlig information.
För i en komplex och ytterst viktig organisation som skolan krävs tydliga externa och interna spelregler, speciellt i dagens snabbföränderliga värld med stora marknadsinslag. Således kan en uppförandekod bidra till att öka förtroendet för skolsystemet, hejda resursläckaget och frigöra resurser till lärande, skolresurser och lärarlöner.
Med en uppförandekod förbättras också valfrihetssystemet och fokus flyttas från en fastlåst, prestigeladdad politiserad debatt om friskolors existens till mer fruktbara diskussioner om hur vi förbättrar skolan, alla tillsammans.
Med en uppförandekod slipper vi också mötas av braskande rubriker och avslöjande reportage om hur våra skattemedel hamnat fel utan vår vetskap eller samtycke. För det är viktigt att vår medborgar- och konsumentmakt utnyttjas på bästa sätt, att våra val baseras på god information, förtroende och hederlighet – inte marknadstrick och pr-mässig katt-och-råtta-lek, där medierna agerar vakthund mot cyniska marknadsupplägg.
Med en uppförandekod kan vi också ta ett betydelsefullt gemensamt steg mot den skola i världsklass som så starkt behövs i dagens globaliserade kunskapssamhälle.
ERIK CARDELÚS
doktorand i utbildningsvetenskap samt mångårigt verksam lärare, skoldebattör och läromedelsförfattare
