De etablerade politiska partierna dominerar svensk politik. Därför får det, som Hanna Hallin på tankesmedjan Sektor3 skriver, olyckliga konsekvenser när partiernas medlemsskaror krymper samtidigt som partierna flätas samman med statsapparaten. För den genomsnittlige medborgaren framstår partierna som konturlösa svarta hål i statens organisationsschema. Ut ur de svarta hålen kommer partipositioner och förtroendevalda utan att särskilt många förstod hur det gick till. ”Hur blir man det?” är en av de vanligaste frågorna som folk har att ställa när de träffar en riksdagsledamot, och det är inte utan anledning. Även om partierna i praktisk mening är en del av statsapparaten, är de formellt privata organisationer och medborgarnas insyn är minimal.
I praktiken är det partierna och inte medborgarna som bestämmer vilka kandidater som ska ha chans att väljas.
Karl Sigfrid
Den väg som Hallin tycks se framför sig, partier som värvar fler medlemmar och engagerar sig mer i det civila samhället, är knappast framkomlig. Svaret är snarare transparenta partiorganisationer.
Att återskapa förutsättningarna för ett brett partipolitiskt engagemanget är förmodligen inte möjligt i ett samhälle som ser radikalt annorlunda ut. Inte heller sammanväxten av stat och partier går det att göra särskilt mycket åt eftersom det skulle kräva att politikerkollektivet röstade bort sina egna privilegier.
Listan över de etablerade partiernas lagstadgade fördelar är lång. Utöver det öppna partistödet har de på departementen, i riksdagen och i kommunhusen skaror av offentliganställda politiska tjänstemän till sitt förfogande. Större partier får sina valsedlar tryckta och distribuerade gratis. Skyddstullar i form av procentspärrar hindrar effektivt konkurrenter från att etablera sig.
Politiska partier betraktar sig som privata organisationer, och det som sker inom organisationen är därmed en privat angelägenhet.
När journalister ställde allt för detaljerade frågor till Berit Andnor, ordförande i Socialdemokraternas valberedning, svarade hon ilsket att Socialdemokraternas interna processer hade de inte med att göra. Den uppfattningen är hon inte ensam om. Det är därför tabu inom partipolitiken att ha synpunkter på andra partiers inre liv. De sköter sitt. Vi sköter vårt. Medborgarna betalar.
Med det particentrerade valsystem som vi har i Sverige är det i praktiken partierna och inte medborgarna som bestämmer vilka kandidater som ska ha chans att väljas till förtroendeuppdrag. Det i kombination med ett regelverk som snedvrider konkurrensen till etablerade partiers fördel gör att partiorganisationernas verksamhet närmast kan liknas vid myndighetsutövning. Inte normal myndighetsutövning, utan myndighetsutövning bakom slutna dörrar.
Behovet av en särskild offentlighetsprincip för politiska partier blir allt större, liksom behovet av starkare personval.
KARL SIGFRID (M)
riksdagsledamot
