Finanskrisen avslöjade stora brister i regel- och övervakningssystemen för de finansiella marknaderna. En hel del håller redan på att åtgärdas, bland annat ställde sig EU nyligen bakom förslaget om ett gemensamt system för övervakning av banker och finansinstitut i Europa. Det är en god början men det kommer inte att räcka. Globala marknader kräver globalt samarbete. Var ska ansvaret för detta ligga?

Det mest näraliggande svaret är att anpassa IMF (Internationella valutafonden) till de förhållanden som råder i världen år 2009. IMF har visserligen redan uppdraget att övervaka den finansiella stabiliteten men har inte medel och mandat för detta. Värre är att de rika länder som har mest att säga till om med kraft motarbetar de reformer som behövs.

Världen idag är en helt annan än när IMF grundades för 65 år sedan. Ett ”nytt” IMF måste spegla den globalisering och de förändrade maktförhållanden som har skett: rösträttsregler, styrning och arbetsformer måste ses över i grunden.

På samma sätt är det med de övervaknings- och kontrollsystem som finns. De skapades för en helt annan verklighet än den som råder idag och har visat sig fungera, inte bara dåligt, utan direkt kontraproduktivt. Myndigheter som SEC i USA, den svenska Finansinspektionen, ratinginstituten och revisionsföretagen har gett sken av att övervaka och kontrollera marknader och finansföretag.

Nu vet vi att detta har invaggat kunderna i en falsk säkerhet. Inte heller andra varningssystem har fungerat som det var tänkt. Varken revisorer eller ratinginstitut slog larm om den finansiella sektorns avarter vilket kan förklaras med det starka ekonomiska beroende som råder mellan de granskade och granskarna. Det är den granskade som beställer och betalar för att bli granskad. Risken för en skadlig intressegemenskap är uppenbar.

Det var en rad samverkande faktorer som skapade finanskrisen: makroekonomiska obalanser, amerikansk penning- och utlåningspolitik, regleringar som verkar pro-cykliskt och som inte hanterar systemrisker, ineffektiva övervakningssystem och en extrem vinstjakt. Alla orsaker till kriser kan inte undanröjas, men man kan åtminstone försöka mildra effekterna och avvärja de mest onödiga.

Ett reformerat och kraftfullt IMF skulle kunna varna för och kanske förebygga globala obalanser, ett slags globalt ”early warning system”. USA har under lång tid kunnat låna från överskottsländerna i egen valuta. Många länder, framförallt Kina men också andra, har byggt upp en valutareserv av mycket stora dollartillgodohavanden för att skapa ökad säkerhet. Dollarns roll som reservvaluta har i sin tur bidragit till att USA kunnat leva långt över sina tillgångar.

Det kan vara dags att återuppliva SDR, de speciella dragningsrätterna, som en nygammal, global reservvaluta som inte är knuten till någon enskild nation.

Men först och främst måste IMF reformeras i grunden och få en styrning som bygger på den regionala principen, det vill säga att det är regionerna (USA, Europa, Afrika, Latinamerika med flera) som utgör styrelse. De stora tillväxtekonomierna och u-länderna måste också få ökat inflytande genom en ny röstfördelning och nya självständiga, regionala mini-IMF.

För att skapa makroekonomisk stabilitet måste IMF också göra tydligare avvägningar mellan stabilitet, tillväxt och fattigdomsbekämpning på längre sikt. IMF:s övervakningsroll måste fokusera på de risker som finns i globala och regionala obalanser, de risker som finns i finansiella mis-matcher i tid och valutor och de spridningseffekter som följer av detta. Traditionella länderanalyser kan ges mindre vikt än idag.

IMF:s ledning bör väljas enbart på meriter och inte utifrån geografisk hemvist som idag. En tydlig markering skulle vara att i enlighet med dagens stadgar flytta IMF:s högkvarter från USA till Europa och varför då inte Strasbourg. Då kanske Frankrike äntligen kunde förmås att acceptera ett stopp för EU-parlamentets kostsamma flyttcirkus.

Varken nuvarande eller tidigare svenska regeringar har drivit på för radikala reformer. Nu krävs snabba och resoluta initiativ om inte IMF åter skall hamna i bakvatten. Sverige skulle kunna gå i bräschen för en reform genom att avstå från en del av sin rösträtt i IMF till förmån för till exempel Indien, Kina eller Afrika som är pinsamt underrepresenterade.

Sverige bör också använda sitt ordförandeskap i EU och ta initiativet till att skapa ett oberoende råd av ekonomer och experter vid sidan av IMF som kan och, inte minst, vågar varna världens politiker för kommande problem och risker. De organ som idag skulle kunna ha fyllt den rollen (IMF, OECD med flera) är för starkt kopplade till sina finansiärer och politiska beslutsfattare för att våga vara fullt uppriktiga.

Det visa sällskap som vi föreslår skulle kunna bli en av de sanningssägare som världen behöver, som kan ge motbilderna och vara de som ostraffat säger emot fursten.

KRISTINA PERSSON

fd vice riksbankschef och ordförande i Global Utmaning

KARIN RUDEBECK

fd statssekreterare finansdepartementet

OLLE ROSSANDER

ekonomijournalist