När Fredrik Reinfeldt på valnatten 2006 vände sig till väljare som ”röstat på de nya moderaterna som aldrig tidigare kunnat tänka sig att rösta på moderaterna” var jag en av dem. Det som varit otänkbart under 20 års socialdemokratiskt partimedlemskap var efter månader av vånda det som kändes minst fel, till och med rätt.
I grunden fanns en stor besvikelse på den dåvarande socialdemokratiska ledningen.
Droppen var när Göran Persson hånlog i parti-ledardebatten och sa ”pensionärsskatten, då, Fredrik Reinfeldt.”
Det tog ett tag innan jag förstod att det var Alliansens förslag till förvärvsavdrag han menade. Att skrämma äldre väljare med ett falskt hot blev för mig en förlorad politisk heder.
Mot detta stod en uppriktig och genomarbetad Allians som ansträngt sig för att ta vara på väsentliga värden. Många av deras förslag hade också funnits hos socialdemokratin – inklusive förvärvsavdraget, avskaffandet av den alltmer frivilliga förmögenhetsskatten och ökad press i arbetslinjen.
Efter att under ett år ha hoppats på att socialdemokratin skulle ta valnederlaget på allvar, och orka ge sig i kast med en liknande förnyelse som moderaterna gjort, gav jag nyligen upp och lämnade partitillhörigheten.
Det är svårt att förbli partimedlem när man så hjärtligt föredrar Anders Borg före Pär Nuder som finansminister.
Frågan är dock vad jag och andra block-otrogna ska göra 2010. Vart tar alliansen vägen? Blir moderaterna ännu mer nya, nygamla eller gammelnya?
Hittills ser det positivt ut. Inte bara a-kassan har fått spara, utan också försvaret. Ersättningsnivåerna i bidragssystemen har sänkts på det sätt som väljarna fick veta, men anställningstryggheten är kvar.
Vad händer i socialdemokraterna? Kommer man att överge inställningen att ”vi gör allting rätt och de andra är illasinnade och orättvisa”? Kommer den nya partiledningen att ändå driva igenom en verklighetsanalys och ett systematiskt nytänk?
Det handlar om politisk kvalitet. Det är större skillnad mellan bra och dålig politik i dagens Sverige än mellan höger och vänster. Ödesfrågorna delas i en bred mittfåra.
De senaste åren har den moderatledda alliansen stått för den ojämförligt djärvaste förnyelsen och kvalitetshöjningen i svensk politik.
Det är inte djupa ideologiska kollisioner utan konkreta lösningar som behövs för konkurrenskraft i globaliseringen, klimatfrågan och sysselsättningen.
Det handlar om människosyn. När det gäller sjukskrivningar, långtidsarbetslöshet, funktionshinder, psykisk ohälsa, förtidspensioner och andra utslagningsmekanismer måste den enskilde människan på nytt hamna i centrum för samhällets omsorger.
Vilken politisk kraft i Sverige kommer att ta människans komplexitet och djup på fullt allvar? Att vi var och en har både styrkor och skörheter, ljus och mörker. Att vi vill ha individuell frihet, men också ofta är beroende av sammanhang. Inte minst i en livskris, en allvarlig sjukdom eller ett missbruk.
Med en rätt kombination av förväntningar och stöd från omgivningen och samhället kan den enskilde komma igen. Människans återhämtningskraft är fenomenal.
Men då måste den egna livskraften möta ett medmänskligt samhälle. Idag tvingas alltför många i djup kris försöka samordna sjukvårdens olika delar, socialtjänst och rehabilitering.
En mer modern människosyn utmanar också de introverta partistrukturerna. Allt färre vill vara mottagare av färdigtuggade budskap från partihögkvarteren. Vi är myndiga medborgare, med all världens information en Google-sökning bort.
Engagemanget i det som ligger bortom vår omedelbara vardag är samtidigt större än någonsin. Partierna borde bli moderna kunskapsorganisationer.
Partipolitiken lever i en brytningstid. Jag kommer, som många andra, att fortsätta stödja dem som utifrån en anständig humanism presenterar de bästa förslagen för att lösa de samhällsproblem jag ser.
