Masken har fallit. Den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) är en politisk domstol. Misstanken har funnits tidigare, men nu blir det för varje dag som går ett alltmer uppenbart faktum.
Motståndsmän har fängslats och många har torterats till döds. Men vad gör ICC? Hittills ingenting.
Lars O Ericsson
Bashar al-Assad fortsätter att mörda sitt eget folk. Mer än 3100 människor, de flesta fredliga demonstranter, har dödats sedan den arabiska våren nått Syrien, en av de hårdaste diktaturerna i världen.
Tung stridsvagnseld, granater och kulsprutor har satts in mot dem inom det syriska folket som gått ut på gatorna i protest mot al-Assads förtryck. Motståndsmän har fängslats och många har torterats till döds. Men vad gör ICC? Hittills ingenting.
Skillnaden mot ICC:s agerande i fråga om Gadaffis diktatur i Libyen är avslöjande. Knappt hade den libyska revolutionen inletts förrän ICC utfärdade en internationell arresteringsorder mot Gadaffi och några av dennes närmaste medarbetare, däribland gadaffis son Saïf al-Islam. Men i fallet Libyen hade ICC inte bara USA och EU:s gillande i ryggen, utan också en militär invasion ledd av Nato- officiellt för att skydda det libyska folket mot Gadaffis trupper, men i själva verket en operation syftande till att sätta punkt för Gadaffis våldsregim.
Det är alltid svårt att gradera brott mot mänskligheten. Var Hitlers utrotning av judarna värre än Stalins likvidering av bland andra kulaker, kosacker och oliktänkande?
Men det torde hursomhelst stå klart för alla initierade att Bashar al-Assad knappast är mindre förtjänt av en internationell arresteringsorder än Gadaffi. Al-Assads brott mot det syriska folket är, hur motbjudande en jämförelse än må te sig, inte mindre än Gadaffis mot det libyska folket. Härom, är jag övertygad om, kommer historikerna i framtiden att vara helt överens.
Om ICC vore en juridisk instans som inte låter sig styras av politiska hänsyn, om ICC uteslutande och opartiskt tillämpat juridiska kriterier, så skulle ICC rimligtvis för länge sedan ha agerat mot Bashar al-Assad på samma sätt som man agerade gentemot Khadaffi. Men nu tar ICC alltså uppenbarligen hänsyn till att såväl Ryssland som Kina stöder al-Assad (eller åtminstone vägrar att fördöma hans agerande).
Slutsatsen kan inte bli annan än att ICC inte längre kan ses som enbart en juridisk instans utan som en instans som låter politiska överväganden få företräde framför de rent juridiska. Med andra ord, ICC agerar som en politisk domstol, vilket allvarligt skadar möjligheterna för att etablera rättvisa på en internationell nivå.
LARS O ERICSSON
docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
