Men det handlar ju om ledighet från någonting – arbetet. Och arbetsmarknaden är allt annat än en privatsak. När en person är borta från arbetet påverkar det chefen, arbetskamraterna, kunderna och företagets budget. Dessutom är föräldraförsäkringen ett skattefinansierat system i miljardklassen, där alla vi som jobbar står för notan.
I en opinionsundersökning som SVT gjorde 2009 tyckte nästan 7 av 10 svenskar att män och kvinnor bör ta ut lika lång föräldraledighet. De allra flesta barnfamiljer har en önskan om att dela rättvist på det praktiska ansvaret för barnen. Men när man tittar på statistiken är det bara 1 av 200 familjer som gör ett jämställt uttag av föräldraledighet. Och manliga småbarnsföräldrar är den grupp i samhället som jobbar allra mest. Hur kommer den sig, denna extrema skillnad mellan hur man skulle vilja ha det, och hur det sedan faktiskt blir?
För Maria Larsson måste slutsatsen bli att de flesta svenska män är hycklare. De säger sig vara för jämställdhet, men när det kommer till kritan vill de helst vara på jobbet och är inte intresserade av att lära känna sitt lilla barn. Byta blöjor, lyssna på barnets skrik och trösta – det är sådant som kvinnor kan ägna sig åt.
Vi tror att familjer är uppriktiga när de säger att de vill dela jämställt på arbetet i hemmet och ansvaret för sina barn. Men uppenbarligen finns det sådant som försvårar för oss att leva som vi vill.
Det är en myt att besluten om föräldraledigheten fattas i en skyddad vrå vid köksbordet. Det är beslut där det finns betydligt fler inblandade än de två föräldrarna och barnet. En sådan part är arbetsgivarna. Statistiken visar att män som är föräldralediga straffas i högre grad än kvinnor som är det, genom uteblivna befordringar och löneökningar. Eftersom många chefer förväntar sig att mäns föräldraskap inte skall påverka deras arbete, ses föräldralediga män fortfarande som avvikare. Chefens inställning är också en av de viktigaste faktorerna man identifierat i forskningen om vad som påverkar mäns uttag av föräldraledighet.
Man kan göra en jämförelse med arbetstidslagstiftningen. Varför skall politiker bestämma att man bara får jobba åtta timmar om dagen? Kan inte folk få besluta om det själva hemma vid köksbordet? Det finns kanske de som gärna vill arbeta 10, 12 eller 14 timmar per dag? Vill KD hindra dem från att göra det om det passar just deras livssituation?
Frågan är vart en oreglerad arbetstid skulle leda oss. Skulle det bli så att alla jobbade precis så mycket som passade dem och deras familj? Eller skulle det bli så att den som inte kan tänka sig tolvtimmarsdagar utan rast blir chanslös i konkurrensen om jobben? Är det verkligen så enkelt som Maria Larsson menar – att ökad ”valfrihet” alltid gör det lättare att få ihop pusslet med arbete och familj?
Vi menar att en individuell föräldraförsäkring skulle minska diskrimineringen av kvinnor vid anställning och lönesättning. Det skulle också bli svårare för chefer på traditionellt manliga arbetsplatser att pressa sina anställda att avstå sin lagstadgade rätt till föräldraledighet.
En individuell föräldraförsäkring är egentligen inte konstigare än alla andra bidrags- och förmånssystem vi har. A-kassa, pension, inkomstskatt, semester – alla dessa system är individuella. Varför är det ingen från KD som talar om den ”tvångskvoterade” semestern? Borde inte föräldrar få dela upp semestern mellan sig som de vill? Det kanske passar en viss familj att mannen jobbar hela sommaren och kvinnan är hemma och tar hand om barnen?
En minoritet av männen har en attityd som kan sammanfattas med: ”Jag vill gärna ha barn, men jag vill inte behöva ta hand om dem personligen.” För dessa män passar dagens föräldraförsäkring som hand i handske. Men frågan är om våra skattepengar främst skall gå till att förenkla för denna lilla minoritet av män? Vi tycker att de hellre borde användas för att underlätta för den stora majoritet av svenska föräldrar som vill ta ett gemensamt och jämställt ansvar för sina barn.
DAVID NORLIN
PIFF (Pappor för individuell föräldraförsäkring), www.piff.nu
