Jag vill här redogöra för några tankegångar som förefaller mig särskilt aktuella under innevarande år – tjugofem år efter inledningen av perestrojkan i vårt land. Jag tror ni är överens med mig om att denna händelse var den utlösande faktorn till de förändringar som sedan omfattade alla länder i Central- och Östeuropa och gjorde det möjligt att under fredliga former, utan tillgripande av våld, överge det totalitära systemet och inleda en utveckling till ett fritt och demokratiskt samhälle. Denna utveckling pågår fortfarande, och den har för alla våra länder visat sig vara svårare och mer komplicerad än vad många i början föreställde sig. Det är därför angeläget med en förutsättningslös, verkligt vetenskaplig analys av de pågående processerna, deras rötter, med insikt om orsaken till vad som hänt och händer – både framsteg, som inte kan göras om intet, och misstag, som stått oss dyrt.
Perestrojkan i Sovjetunionen hade djupa rötter i den situation som blivit för handen i vårt land och i hela världen. Det samhällssystem som skapats i vårt land under socialismens paroller och som gjort det möjligt att till priset av stora offer lägga grunden till dess industriella kapacitet hade allt tydligare visat sin oförmåga att leva upp till en ny tid, vår era av en vetenskaplig och teknisk revolution och globalisering.
Människorna ville inte acceptera en ofrihet och stela ramar som fjättrade deras möjligheter och initiativkraft. Det var inte en tillfällighet att det uppstod tankar på en reform av systemet när fascismen krossats under andra världskriget. De kunde naturligtvis inte bli verklighet så länge Stalin levde. Men inte heller de reformförsök som senare förekom gav några verkliga resultat, på grund av det starka motståndet från den konservativa byråkratin och på grund av bristande politisk vilja hos den högsta ledningen i landet.
När vi inledde perestrojkan hade vi klart för oss att ”så här kan man inte ha det längre”. Vi hade klart för oss vad det var som vi måste göra oss av med – det stela politiska, ideologiska och ekonomiska systemet, en strävan att kontrollera allt in i minsta aspekt i vårt eget land, och frontalkonfrontationen och den ohämmade kapprustningen på det internationella planet. Vi var övertygade att samhället skulle stödja oss i detta, och det visade sig att det var en riktig bedömning.
Men samtidig uppenbarade sig för oss en annan, mycket svårare fråga: vilken väg skulle vi välja, vad skulle vi eftersträva? Åsikterna om detta växlade under perestrojkans gång, utvecklades och konkretiserades, det var ett brett spektrum av åsikter som kom till uttryck i samhället om vart utvecklingen borde fortsätta – å ena sidan extremt radikala och kullstörtande och å andra sidan konservativa och konserverande I denna situation valde ledningen för perestrojkan en riktning mot djupgående systemförändringar, avskaffande av byråkratiska inrättningar och funktioner och tillkomsten av nya, i stånd att fungera i en demokratisk utveckling.
En fråga som var av principiell betydelse för oss var takten i förändringarna. Det var en omstridd fråga under hela perestrojkan och har inte förlorat sin aktualitet den dag som i dag är. Det är en diskussion där vetenskapen och seriösa, objektiva forskare garanterat kan göra en viktig insats. I backspegeln förefaller det mig som om förändringarna skedde mycket snabbt, kanske alltför snabbt för ett samhälle där inslag av radikal otålighet existerade jämsides med konservativa traditioner och en samhällskultur med förhoppningar om ”en god tsar” och föga utvecklad förmåga till självständigt organiserande.
Under dessa motstridiga förhållanden ansåg vi det vara vår uppgift att övervinna den enskilda människans alienation från politiken, ge människorna möjlighet att konkret påverka de beslut som fattades och stimulera deras initiativ. Den viktigaste hävstången för denna process, som lade grunden för en demokratisering av alla aspekter av samhällslivet, var glasnost – öppenhet.
Innebörden i glasnost var en verklig dialog mellan makten och samhället, vilket i förbigående sagt har sin aktualitet också i dag, när förutsättningarna för en sådan dialog inte sällan begränsas och det sätts upp formella ramar för dem. Dialogen förutsattte att man avstod från alla former av censur och påtryckningar mot massmedia och att man införde verklig mötes- och demonstrationsfrihet, religionsfrihet och frihet att bilda föreningar av skilda slag. Allt detta förverkligades under perestrojkan och det är i dag uppenbart att detta var absolut nödvändigt för att förändringarna i landet inte skulle avstanna, urvattnas eller avbrytas.
Initiativtagarna till perestrojkan insåg allteftersom – men historiskt sett mycket snabbt – att det var ofrånkomligt med djupgående demokratiska förändringar i tillvaron i landet: att kommunistpartiet befriades från sin funktion som högsta instans över alla statliga och samhälleliga strukturer, att man inrättade ett rättssamhälle. Vid partikonferensen i juni 1988 uppnådde vi att denna inriktning fick acceptans och att utvecklingen i riktning mot frihet och demokrati alltmer upplevdes som definitiv.
Vi får ofta frågan varför vi inte, samtidigt med de politiska reformerna eller rentav före dem, genomförde en reform av det ekonomiska system vars efterblivenhet och oförenlighet med den nya tidens krav var, som det allmänt sägs, så uppenbara. Men just uppgiften att omvandla landets ekonomi var vad vi fann allra svårast, lika mycket på grund av objektiva orsaker som på grund av misstag som begicks av för perestrojkan.
Bland yttre orsaker måste jag nämna det snabba prisfallet på världsmarknaden för olja och andra energiråvaror, vilket hade som följd nedskärning av varuimporten och bidrog till kraftiga nedskärningar av vardagskonsumtionen.
Men man måste också tillstå att vi inte var tillräckligt konsekventa och energiska i reformerna av prissättningen, att vi dröjde med att fatta beslut som skulle ha kunnat balansera tillgång och efterfrågan när det gällde konsumtionsvaror och upprätta kontrollera penningmarknaden. En negativ roll spelades också av radikala krafter, vars aktioner ledde till minskad produktion och avbrutna ekonomiska relationer.
Trots allt detta fanns det utsikter för oss att oss ur den ekonomiska krisen. Men de omintetgjordes av kuppförsöket i augusti 1991, ett försök av konservativa krafter inom landets högsta ledning att vända utvecklingen tillbaka.
Kuppförsöket visade sig också ha ödesdigra följder för vår union av femton republiker, vilken vi ville reformera och decentralisera, men ändå behålla om än i förnyat skick, för befolkningens skull och för att fortsätta den demokratiska utvecklingen över hela Sovjetunionen. Kuppförsöket försvagade min ställning som landets president och öppnade vägen för radikala krafter, som tvärtemot medborgarnas önskan, sådan den kom till uttryck vid folkomröstningen i mars 1991, avskaffade centralmakten för unionen och fick de olika republikernas högsta sovjeter att godkänna detta beslut.
Den fortsatta händelseutvecklingen har visat att avskaffandet av Sovjetunionen fick allvarliga negativa följder både för ekonomin, när reformer gick om intet på grund av att ekonomiska förbindelser mellan de olika republikerna avbröts, och för de demokratiska processerna och upprättandet av rättssamhällen i de nya oberoende republikerna. I de flesta har regimer uppstått som är fjärran från verklig demokrati och som hindrar en utveckling mot självständighet.
På detta vis avbröts perestrojkan av både konservativa och radikal-liberala krafter. Men man lyckades föra den fram till den gräns varefter det var omöjligt att vända tillbaka till det förflutna.
Dess landvinningar, framför allt då den frihet som medborgarna fått, är i dag väl befästa i grundvalarna för vårt samhälle. Bestående är också perestrojkans resultat på det internationella planet.
På bara några år lyckades vi göra slut på det kalla kriget och dess konfrontationer, inleda en avveckling av kapprustningen, framför allt på kärnvapenområdet, och normalisera våra relationer med alla ledande stater. Lika betydelsefull var också den inspiration som perestrojkan gav till de demokratiska processerna i Central- och Östeuropas länder.
När ”Brezjnevdoktrinen” avskaffades, och människorna slapp skräcken för ingripanden och invasioner från andra länder, gavs dessa länder möjlighet att själva forma sina öden. Jag anser att vi kan vara stolta över det val vi gjorde, när den tyska återföreningen fick gå snabbt. Det var ingen enkel sak, med tanke på stämningarna hos en del av vårt lands befolkning och inställningen hos en del inflytelserika kretsar i Västeuropa, som försökte att med Sovjetunionen som verktyg hindra den tyska återföreningen. Men historien har bekräftat att det val vi gjorde var det riktiga, att inte hindra återföreningen utan stödja den fredliga utvecklingen och reglerandet av dess praktiska omständigheter. Vem vet vad som kunde ha hänt i Europa och resten av världen, om vi intagit en annan ståndpunkt.
Det som dagens forskare måste analysera hederligt och precist är den utveckling som ägde rum under de åren, och vad som följt på den, även för att finna svar på frågan varför långtifrån alla de förhoppningar som vi hade under de åren sedan förverkligades, om den utveckling som följde var en naturlig och oundviklig fortsättning på perestrojkans år, eller var det fråga om en epok som drastiskt avlöstes av en annan? Det är mycket som är omstritt här, men jag anser att jag bör uttala min åsikt.
Det finns naturligtvis ingen kinesisk mur eller brandvägg mellan de två perioderna. Och det vore fel att ge perioden efter perestrojkan en uteslutande negativ bedömning. Men det vore enligt min åsikt också helt fel att inte notera skillnaderna mellan de två epokerna.
Vi satsade på gradvisa förändringar, en evolution, och ansträngde oss att inte tvinga in folket i en prokrustesbädd. De som kom till makten efter oss valde en inriktning med totalt nedbrytande av allt, ”störtas ska det gamla nu i gruset, och sen...”
Vi ansåg att det var nödvändigt att behålla statens reglerande roll i övergången till marknadsekonomi. Nittiotalets reformatorer trodde däremot på den fria marknadens magiska kraft. Vi hade önskat behålla allt det positiva som fanns i våra förbindelser med unionsrepublikerna och grannländerna. Det val som den nya ryska ledningen gjorde var för en upplösning av Sovjetunionen. Vi hade agerat för att skapa en ny utformning av säkerhet, framför allt i Europa. Men den nya generation ledare som följde förmådde inte omsätta denna idé i praktiken, och resultatet blev konflikter och till och med krig på vår kontinent.
Jag är övertygad att många av dessa misstag kunde ha undvikits, om det inte varit för de triumfatoriska stämningarna i Väster, där man förklarade att man ”vunnit det kalla kriget” och riktade in sig på ”den enda supermakten” och dess allierades globala monopolställning som planetens ledare. Det är i dag uppenbart att i den globala världen med mycket inbördes beroende en sådan inriktning är dömd att misslyckas. Men än har inte alla insett det, och det kostar världen dyrt.
Jag vill än en gång understryka: för att förstå den utveckling som äger rum runt om i världen, även i vår region, krävs det insikt hos de politiska ledarna, och en nykter, objektiv analys från forskningen. Den övergripande uppgiften i ert arbete ser jag som att stimulera utvecklingen hos regionens länder i riktning mot demokrati, och i att det i vart och ett av den utvecklas en stabil ekonomi, ett starkt civilsamhälle och en effektiv stat. Det är realistiska mål och jag är övertygad att utvecklingen i denna riktning fortsätter.
MICHAIL GORBATJOV
Översättning: Staffan Skott
