Ska vi inskränka den svenska demokratin i syfte att rädda den, då bör åtminstone två frågor vara med ja besvarade: Är demokratin verkligen hotad? Är inskränkningar i så fall ett bra sätt att rädda den?
I debatten efter terrordåden i London har flera hävdat att angreppen är riktade mot den västerländska demokratin i sig.
Så menar folkpartisten Cecilia Wikström (Brännpunkt 27/7) att bomberna kunde ha smällt ”var som helst, också i vårt land”. Enligt Salam Karam (Brännpunkt 26/7) är målet för al-Qaidas och andra militanta islamister inte att försvara de muslimska heliga platserna eller de troende och deras territorium mot främmande angrepp. Målet är inget mindre än världsherravälde, ”att islam ska härska över hela världen”.

Det är ett extremt påstående som gör att vi slipper diskutera angreppen på Afghanistan, Irak och Palestina.

Och vi kan glömma att de västerländska arméerna har haft ihjäl långt fler civila än vad motståndsrörelser, extremister och terrorister har haft sammantaget.
Som belägg för sitt
påstående anför Salam Karam - ingenting. Kunde dagens islamisters globala erövringsplaner bevisas med den snabba muslimska expansionen på 600-talet kan vi ju lika gärna tala om nationella britters lust att återerövra Indien och resten av Asien på kuppen eller katolikers lust att utrota otrogna liksom de en gång gjorde i Nya världen.

För tesen att al-Qaidas angrepp inte ”i första hand är riktat mot USA” utan mot ”alla civiliserade länder” (med ociviliserade underförstås de muslimska) anför Karam ett enda citat, som enligt vår mening dock snarare uttrycker motsatsen, nämligen bin Ladins ord om att det är ”en plikt för varje enskild muslim att döda amerikanerna och deras allierade - civila som militärer”.

Demokratihatet - som krigsivrarna islamofobiskt lyfter fram som islamismens inneboende egenskap - kan på intet vis förklara exempelvis islamisters samarbete med USA under 1980-talet.

Men tesen om ett försvar av islams heliga platser och de troendes hemländer, eller hämnd på övergrepp mot dessa,
förklarar alla deras ageranden: mot Sovjet i Afghanistan, mot Ryssland i Tjetjenien, 11/9, Madrid, London etc. Om sedan aktionerna varit såväl oförsvarliga som kontraproduktiva är en annan sak.
Redan ett par timmar efter de första detonationerna i London tävlade regeringen, med Persson och Bodström i spetsen, och oppositionen, anförda av nischxenofoben Lars Leijonborg, om att avisera skärpt lagstiftning och hårdare tag.

Över hela EU, i kortsiktig jakt på opinionssiffror, föreslås en rad inskränkningar i demokratin.

De är av två slag. Dels vill man ha en utökad kriminalisering, av handlingar som hittills betraktats som självklara rättigheter. Det är redan olagligt att ekonomiskt stödja vissa organisationer, godtyckligt utvalda av underrättelsetjänster utan vidare motivering.
Nu ska alla transaktioner, oavsett storlek, till och från EU granskas. Storbritannien tänker förbjuda yttranden som kan stödja terrorism, till exempel att kalla självmordsbombare för martyrer.
Det blir delikata tolkningar i
domstolarna när paranoian tar sig poetiska dimensioner. Faran är inte hypotetisk, vi hade för våra artiklar om Irak (Aftonbladet våren -05) lätt kunnat dömas för vår enkla påminnelse om irakiers folkrättsskyddade rätt att försvara sig mot en ockupationsmakt.
Dels vill man kraftigt utöka kontrollstaten, och alla medel tycks vara tillåtna i den hysteri som nu skenar. Militär ska få göra polissysslor, och ådalstraumat är plötsligt överspelat.
Ett svensk-brittiskt förslag om att all e-post, sms och mobiltelefoni ska lagras i ett år vinner entusiasm bland EU-staterna.

Folkpartiets förskingring av det liberala arvet går vidare med förslaget om att skolelever med misshagliga åsikter ska rapporteras till Säpo.
Kriminaliseringen tillsammans med de tekniska kontrollmetoder som står till buds gör att vi nu för första gången kan betrakta George Orwells 1984 som daterad och inte visionär.

Historien uppvisar mycket få exempel på att en demokrati frivilligt ger upp sina landvinningar. Weimarrepubliken är ett.

De
demokratiska friheterna ansågs ge för stort spelrum åt kaos och extremism. Det fanns en inbillad fiende - judarna - som motiverade extraordinära inskränkningar. Fortsättningen är allom bekant.
Ett annat exempel på hur imaginära fiender får motivera odemokratiska ordningar är fiktivt - den nyss nämnda romanen 1984. Det krig som där är grunden till kontroll och undantagstillstånd är ett pseudokrig.
Precis som våra makthavares våld mot demokratin är möjligt bara genom en upptrissad rädsla för en inbillad eller verklig fiende, är terroristernas gärningar och fortsatta rekrytering bara möjlig om de kan peka på våra demokratier och trovärdigt påstå att vi är ute efter dem.

Med vårt moraliska och materiella stöd till angreppskrig, med politikernas och opinionsbildarnas krav på ett mot muslimer riktat kontrollsamhälle - ger vi terroristerna en rekryteringsgrund för lång tid framöver.
Rättskännande demokrater av alla kulörer bör allvarligt fråga sig om den svenska demokratins största fiender just nu stavas
Persson, Bodström, Leijonborg.