Upptäckten av svensktillverkade pansarvärnsvapen, ursprungligen exporterade till Venezuela, hos den colombianska Farc-gerillan har aktualiserat de politiska och moraliska frågorna kring svensk tillverkning och export av krigsmateriel. Dessa frågor var föremål för en omfattande debatt under 1970- och 80-talen men har i flera avseenden blivit än mer problematiska idag.
Fallet med pansarvärnsvapnen hos Farc-gerillan illustrerar ett av de grundläggande dilemman som vapenexport är förknippad med, att tillverkarens kontroll över vapnen i praktiken upphör när de väl levererats och gjorts operativa.
Visserligen kräver Sverige, liksom många andra exportörer, slutanvändarintyg, alltså en förpliktelse att materielen inte skall förmedlas vidare till någon annan. Men det är ingen garanti, speciellt inte när det handlar om regimer med ofullständig kontroll, som störtas eller som medvetet spelar dubbelt.
En annan viktig del av systemet för att göra krigsmaterielexport politiskt acceptabel är bedömningen av vilka länder som skall anses lämpliga som mottagare, som inte riskerar att dras in i yttre eller inre väpnade konflikter och som respekterar mänskliga rättigheter.
Praktiken har emellertid under lång tid varit en annan. På 1980-talet avslöjades en systematisk hantering med falska slutanvändarintyg.
I flera fall under senare år har Sverige tillåtit export till länder indragna i inre såväl som yttre konflikter (till exempel Pakistan) och länder med lång tradition av systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter (till exempel Saudiarabien). Vapenexportens praxis har därför fått ett ofrånkomligt inslag av hyckleri när de fastlagda principerna inte överensstämmer med marknadens möjligheter.
Bakom detta ligger en grundläggande förändring i försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll. Den svenska försvarsindustrin byggdes upp under och efter andra världskriget med nationell självförsörjning som ledstjärna. Neutralitetspolitiken innebar att Sverige inte (öppet) kunde räkna med att få tillgång till modern krigsmateriel från västmakterna. Fram till 1970-talet var vapenexporten liten, det svenska försvaret var den stora och ofta enda kunden. Men i takt med att denna kund krympte, ökade behovet av export, något som skapade ett tryck underifrån på det som då fortfarande officiellt beskrevs som en restriktiv tillståndsgivning.
Det är emellertid efter det kalla kriget och speciellt från slutet av 90-talet som de verkligt stora förändringarna ägt rum. Den första är skrotandet av det nationella försvaret till förmån för en liten insatsorganisation. Den forna storkunden har i dag nästan helt försvunnit, försvaret behöver bara en bråkdel av tidigare serielängder och förväntas köpa billigt och inte nödvändigtvis från Sverige.
Den andra och mindre diskuterade förändringen är den svenska försvarsindustrins internationalisering.
Större delen av den tidigare helsvenska försvarsindustrin övergick på bara några år till att bli helt eller delvis utlandsägd. De vapen som påträffats hos Farc-gerillan kom således visserligen från den helsvenska vapentillverkaren Bofors. Men dagens Bofors är något helt annat, ett dotterbolag till världens tredje största vapentillverkare BAE Systems.
Näringspolitiskt är detta inte så egendomligt, försvarsindustrin är bara en i raden av svenska industribranscher som gått samma väg ut på den internationella marknaden.
Man kan här tala om en helt ny försvarsindustriell situation. Det tidigare systemet för nationell självförsörjning är borta, istället härbärgerar Sverige spridda delar eller nischer av en internationell försvarsmaterielindustri med alltmer oklara kopplingar till en nationell försvarsorganisation.
Politiskt uppstår därmed ett växande förklaringsproblem kring en utveckling och tillverkning av krigsmateriel för andras räkning och till andras behov.
Trycket på den traditionellt restriktiva exportpolitiken kommer också oundvikligen att öka, vilket tydligt framgår av förslagen i den krigsmaterielutredning som lades fram 2005 och som föreslog en omfattande uppmjukning av regelverket, bland annat genomen anpassning till EU:s betydligt mindre restriktiva riktlinjer. Den mest genomgripande förändring gällde dock kopplingen till det svenska försvaret och dess behov. I fortsättningen skulle såväl krigsmaterielproduktion som export kunna ske med Sverige som bas utan att verksamheten var kopplad till det svenska försvarets behov.
På detta sätt skulle också regelverken kunna anpassas till industrins internationalisering och frikoppling från ett nationellt försvar och dess behov.
Frågan är dock om det lika lätt går att internationalisera vapenexportens moraliska dilemma genom hänvisning till de fria marknadskrafterna och att det fortsättningsvis egentligen blir andras vapen som dyker upp i andras krig, även om varumärket skulle råka se lite svenskt ut.
WILHELM AGRELL
professor i underrättelseanalys, Lunds Universitet
