Ylva Johansson och Hillevi Engström startade arbetet efter semestern med var sitt inlägg rörande arbetsmarknadspolitiken på Brännpunkt den 9 respektive 10 augusti.

Frågan är intressant inte minst ur perspektivet att arbetslösheten, i ett övrigt välmående Sverige, verkar ha låst sig på en nivå en bit under tio procent. Detta blir inte mindre uppseendeväckande då regeringen pumpar in resurser i system med ett bäst-före-datum som för länge sedan gått ut. Arbetsförmedlingen verkar i OS-yran mer ha siktet inställt på att i antal anställda, inta silverplatsen som Sveriges största myndighet, än att faktiskt hjälpa Sveriges arbetssökande.

Hillevi Engström skriver att sökande får ta del av insatser ”från dag ett” utan närmare beskrivning. Jag har dessvärre oerhört svårt att se vad denna insats ”från dag ett” omfattas av, mer än att handläggare anmäler sökande till en eventuell A-kassan. Detta är en insikt jag delar med mängder av aktörer på arbetsmarknaden – inklusive Arbetsförmedlingens egna handläggare.

Sedan måste arbetsmarknadsministern en gång för alla sluta med att per automatik stoltsera att det är 200 000 fler svenskar som är sysselsatta än år 2006. Det stämmer säkert, men befolkningen har också ökat med nära 500 000 under samma period. Jag finner denna ökning således rätt självklart och inget man kan kreditera någon enskild person eller regering för.

Samtidigt är minnet kort hos Ylva Johansson när hon bland annat lyfter fram det personliga mötet som främsta förutsättning till ett lyckat arbetssätt med sökande: ”Det som behövs är regelbundna möten med en arbetsförmedlare som har tid att engagera sig i individen”.

Jag skulle inte ha sagt det bättre själv och dessa möten har faktiskt funnits på Arbetsförmedlingen. Det var dock ett tag sedan. Faktum är att jag de senaste tio åren aldrig hört talas om någon sökande som har regelbundna möten med en arbetsförmedlare. Möten har man förvisso – men helt utan den regelbundhet som sökande, eller situationen, kräver.

Detta är dock inget man ska lasta alliansregeringen för, då denna nermontering av Arbetsförmedlingens arbetssätt redan startade under Socialdemokratiskt styre. Ur Arbetsförmedlingens styrdokument anno 2003 kan man bland annat läsa om hur ”Grundprincipen är hjälp till självhjälp”, vilket sedan förklaras enklast att man ska lämna över ansvaret till sökande, som sedan ska sköta sig själv via internet- och telefontjänster. Det personliga mötet skulle undvikas in i det längsta – och där är vi i dag år 2012.

Arbetsförmedlingen måste nu reformeras och kanske till och med helt stöpas om från grunden med helt nya uppgifter. Det tror jag alla bedömare utanför Rosenbads lunchrum samstämmer i – och inte minst Ylva Johansson lyfter fram några bra punkter. Men det räcker inte.

Huvudproblemet är långt mycket större: Hur skapar vi de nya jobben på den alltmer procentuellt krympande arbetsmarknaden? Inom en tioårsperiod behövs omkring en halv miljon nya arbetstillfällen skapas för att ens behålla nuvarande (för höga) arbetslöshetssiffror på en jämn nivå. Om vi ska sänka dessa, behövs ännu fler nya jobb! Jag har inte svaret på denna fråga, men känner rent spontant att stöd till nya företag alltid är bra och att AstraZenecas nerläggning av forskningsenheten i Södertälje aldrig är bra. Våra folkvalda borde diskutera detta, istället för att skjuta lågskott på en redan i praktiken sänkt myndighet.

Själv konstaterar jag följande två självklarheter i mitt arbete med arbetssökande: Regelbundna möten och en hjälp till ett nytt jobb. Det är inte raketforskning jag och andra duktiga omställningsföretag sysslar med hela dagarna. Vi skapar en trygg och stabil plattform där den sökande bemöts med respekt. Vi frågar sökande vad för hjälp denne behöver till ett nytt jobb. Vi lyssnar på den sökande. Men framför allt så jobbar vi tillsammans med den sökande, via regelbundna möten, till ett nytt jobb.

Fler än nio av tio sökande som jag möter reder upp sin situation inom en tolvmånadersperiod. Denna lösning skapar sökande helt på egen hand oftast via kontakter eller bra sökförfaranden. Min egen insats ser jag som ett instrument i en verktygslåda, där den sökande använder mig i bakgrunden att formulerade mål, göra bra ansökningar och aktivt och handfast hjälpa till. Som grundaren av Kraftwerk Ralf Hütter så klokt beskriver saken: "Ibland spelar vi på instrumenten och ibland spelar instrumenten på oss".

Dagens arbetsmarknadspolitiker borde stanna upp och låta medborgarna ibland få spela på dem, i stället för att gång på gång komma med nya mer urvattnade idéer.

Jonas Jönestam

grundare av omställningsföretaget Sisux och ett arbetsmarknadsinstrument sedan tidigt 90-tal.