I dagarna skickas ett öppet brev om den svenska säkerhetspolitiska situationen till politiker, medierna och militära tjänstemän. Bland avsändarna finns officerare, soldater och försvarsdebattörer, men också ett antal vanliga människor med intresse för försvarsfrågor. Vad de begär framstår för en utomstående som något ganska trivialt: en debatt för att klarlägga Sveriges målsättningar på det säkerhetspolitiska området och en försvarsmakt som dimensioneras för att nå dessa. Det bör dock inte ha undgått någon att den idag förda politiken avviker kraftfullt från den ganska modesta idé om en sund säkerhetspolitik som brevförfattarna målar upp.

Den svenska säkerhetspolitiska situationen förändrades radikalt efter kalla kriget. Ett tydligt militärt hot mot nationens suveränitet försvann nästan över en natt. Detta renderade naturligt nog en viss vilsenhet vad gällde synen på nationens säkerhet – vad som i frånvaron av ett auktoritärt Sovjet skulle betraktas som det centrala hotet var inte självklart.

Denna osäkerhet har dock i praktiken givit upphov till ett grundantagande om att någon hotbild inte existerar, nu eller under överskådlig framtid. Exakt hur denna utveckling ska förstås och förklaras kan självklart diskuteras, men mer intressant är de konkreta konsekvenser idén om ”den överskådliga freden” fått på säkerhetspolitiken i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet. Beslut och åtgärder som förr vore otänkbara har nu realiserats, egentligen utan debatt, vilket gör att våra möjligheter att möta kris och konflikt är avsevärt sämre än de borde vara.

Försvarsmakten är i sin nya organisation inte fullt operativ förrän 2019, fem år senare än vad man på papperet tänkt sig. I perspektiv till detta bör man sätta det snabba förlopp som präglar moderna konflikter. Kriget mellan Georgien och Ryssland 2008, en ur svensk säkerhetspolitisk synpunkt mycket viktig händelse, var över på mindre än en vecka.

Att en ny version av Gripen ska köpas in är visserligen bestämt, men beslutet tycks ha fattas främst av industripolitiska skäl. Kritiker av projektet är det gott om, men ingen diskuterar det centrala, nämligen vilken roll kvalificerat stridsflyg ska spela i Sveriges försvarsförmåga efter 2020 (då nuvarande version av Gripen är utdaterad).

Inköpet av Gripen är finansierat till ungefär en tiondel de första åren, resten ska rymmas inom ”redan avsatta medel” (det vill säga försvarsbudgeten) enligt regeringen. Det kreativa räknandet gör överbefälhavarens konstaterande om att Försvarsmakten i nuvarande ekonomiska ramen kommer behöva välja bort armé, flygvapen eller flotta efter 2015 än mer aktuellt. Ekonomin är den på kort sikt gränssättande parametern för hur användbart vårt försvar blir. På längre sikt behövs, som uppropet konstaterar, en genomgripande debatt om försvarets dimensionering, men även detta kommer i slutändan komma tillbaka till finansiering.

Den svenska försvarsbudgeten i kronor och ören har åren efter kalla kriget varit mer eller mindre konstant. Detta har medfört att Sverige idag i förhållande till BNP har den minsta försvarsbudgeten av de nordiska länderna – ekonomin har växt medan försvarsutgifterna varit konstanta. Centralt är också att kostnaderna för försvarsmateriel ökar avsevärt snabbare än andra kostnader, vilket inte kompenserats för i budgeten. Resultatet är ett försvarsanslag som de facto krympt, år efter år, trots ansvariga politikers påpekanden om att Försvarsmakten inte fått mindre resurser.

Ett höjt försvarsanslag skulle ingalunda lösa alla säkerhetspolitiska problem. Alternativet är dock en stympad försvarsmakt, som saknar förmåga till sjöss, på land, eller i luften. En försvarsmakt med alltmer föråldrade flygplan, stridsfordon, luftvärnssystem och annat som visat sig vara i det närmaste avgörande för framgången i moderna konflikter. En försvarsmakt där tillgängligheten kommer att vara begränsad i nästan ett decennium, på grund av en underfinansierad transformationsprocess.

Med ett sådant utgångsläge kommer en aldrig så klarsynt och djuplodande diskussion om svensk säkerhetspolitik vara meningslös – finns ingen reell förmåga att möta hot är det ingen större poäng att analysera dem heller.

JONATAN BERGGREN

Liberala Studenters säkerhetspolitiska arbetsgrupp

WILLIAM JELVIN

presidieledamot Liberala Studenter