Tillgång till svensk helikoptertransport av svårt skadade svenska soldater i Afghanistan har debatterats under lång tid. Den senaste incidenten, då flera svenskar drabbades av svåra personskador och en afghansk tolk avled som följd av en exploderande vägbomb, har återigen aktualiserat frågan:

Hur många svenska soldater och övrig personal skall behöva dö i onödan medan ansvariga befattningshavare i försvarsmakten funderar på en lösning av problemet med bristande sjuktransportförmåga vid det svenska förbandet i Afghanistan?

Detta är frågan de svenska soldaterna i Afghanistan ställer sig som utsätter sig för risken att bli beskjutna av talibaner eller sprängda i luften av vägbomber. Det är också frågan som medicinskt ansvariga på Camp Northern Lights i Mazar-i-Sharif ställer och har ställt sig under lång tid. Många väntar på svar från ansvarigt håll och hoppas på en snar och acceptabel lösning av sjuktransportfrågan i Afghanistan innan fler offer krävs.

Varför måste den militära sjuktransportförmågan i Afghanistan vara underlägsen den civila i Sverige? Är det inte rimligt att kompensera för olika faktorer som försvårar transport i Afghanistan? Skall vi ha snabb undsättning och omhändertagande för civila i Sverige men inte för svensk trupp i Afghanistan?

Förhållandena inom en krigszon som Afghanistan är förvisso annorlunda jämfört med i Sverige. I den afghanska terrängen med avsaknad av infrastruktur i stort kommer man inte långa sträckor på en timme med markburen transport. Tunga transportfordon typ bepansrade ambulanser kan inte ta sig fram i bergen och generellt gäller låga fordonshastigheter förutom på de få asfalterade huvudvägar som finns.Igensnöade pass, häftiga sandstormar och stormfloder, åsnekaravaner på vägen etc gör framkomligheten periodvis nästintill omöjlig.

Lägg därtill att fordonshastigheten måste anpassas till urusla vägar och för att kunna hålla uppsikt över mötande trafik, folk och åsnor på vägen, för att i tid kunna upptäcka verkliga eller potentiella fiender samt tecken på nedgrävda vägbomber. Markbunden (sjuk)transport är således förenad med stora problem och risker under de terräng- och krigsförhållanden som råder i Afghanistan.

Inte heller är medicinsk evakuering med helikopter problemfri på grund av oländig terräng och tidvis strängt klimat. Inte minst risken för nedskjutning ger stora problem. Skall man riskera 2-8 mans besättning och material för hundratals miljoner för att kunna ge avancerad medicinsk vård inom en stipulerad tidsfrist av högst två timmar till ett fåtal skadade?

Erfarenheterna från såväl militär som civil sjukvård visar klart, vilket inte är ägnat att förvåna, att prognosen på kort och lång sikt för överlevnad och bestående men är avsevärt bättre ju tidigare det medicinska omhändertagandet sker. Att dra en generell tidsgräns för olika skadepanorama är svår, men efter en timme utan tillgång till avancerad medicinsk vård försämras prognosen dramatiskt för de allvarligt skadade.

Undertecknad som under perioden november 2006 till november 2007 tjänstgjort som stabsläkare och medicinsk verksamhetschef vid FS 13 förbandet i Afghanistan möttes vid tillträdet av tjänsten av en sjuktransportapparat som var otillräcklig för uppgiften. Redan första veckan råkade förbandet ut för en vägbomb där fordonet blev totaldemolerat, men där soldaterna av ren tur klarade sig utan svårare skador sannolikt på grund av att den som utlöste vägbomben missbedömde fordonets hastighet varvid bomben exploderade framtill under fordonets motor. Hade utlösningen skett en sekund senare hade alla fyra i fordonet med säkerhet varit döda. Vid detta tillfälle begärde vi hjälp av det tyska förbandets armehelikoptrar eftersom en person hade svåra smärtor och allvarlig skada inte kunde uteslutas på platsen. Trots att logistik inom det svenska förbandet fungerade oklanderligt noterades i slutänden en ledtid på fyra timmar från skada till akut avancerat medicinskt omhändertagande på det tyska sjukhuset på Camp Marmal. Med insats av egna helikoptrar hade denna transporttid sannolikt halverats.

Tillgång till luftburen evakuering garanterar således inte ens en medicinskt acceptabel transporttid inom ett relativt litet operationsområde då de logistiska förutsättningarna i övrigt inte uppfylles. Utlokalisering av kirurgisk kompetens från basområdet, så kallad Framskjuten Kirurgisk Förmåga för snabbinsats inom operativområdet har gjorts i ett försök att lösa avståndsproblemen.

Trots att medicinska verksamhetschefer vid upprepade tillfällen i sina rapporter påpekat bristerna i sjuktransportförmågan hos det svenska förbandet inom det svenska bevakningsområdet i Afghanistan har inga problemlösande åtgärder vidtagits som lett till resultat. Försvarsmakten har inte kunnat leverera en svensk helikopterdivison på plats i Afghanistan. Tiden har gått. Nya offer har skördats.

Vad är anledningen till att man inom försvarsmakten inte lyssnar på och allvarligt tar till sig kritik från medicinskt ansvariga befattningshavare och sjukvårdspersonal på plats? De har vid upprepade tillfällen påpekat och krävt adekvat sjuktransportfunktion anpassad till de terrängmässiga och riskutsatta förhållanden som råder i det av svenskarna övervakade området.

Jag tror att svenska folket som bekostar verksamheten för den svenska truppen i Afghanistan inte bara skulle vara intresserade av utan också anser sig ha rätt att få veta vilka diskussioner som förs med målsättningen att lösa sjuktransport av trafik- och krigsskadad svensk personal. Och vilka skälen är till att man inte lyckats lösa problemet?

Soldater som rekryteras har dålig uppfattning om den bristande sjuktransportfunktionen och inser först på plats vad det är som gäller – då är det sent att dra sig ur. De anhöriga lever förmodligen i tron att ett fungerande sjuktransportsystem finns på plats.

Det är enkelt att inse att om man inte kan garantera en sjukvård (här innefattas även sjuktransporttiden) som i stort motsvarar den under civila förhållanden, kan det i framtiden bli svårt att rekrytera personal till riskverksamheter i samband med utlandstjänstgöring. Det kan även bli svårt att hantera den svenska opinionen vad gäller svenska trupper i Afghanistan.

Andra nationer utnyttjar egna luftburna organ för akut medicinsk evakuering. Sverige gör det inte. Vi bör få veta varför. Om vi skall ha tillgång till svenska helikoptrar – leverera nu!

HENRIC MALMSTRÖM

SMO, medicinsk verksamhetschef 2007 vid FS 13 Afghanistan, leg läkare och docent och har under många år tjänstgjort som reservofficer inom försvarsmakten.