Vi är självförsörjande, frigående kvinnor av trettiotalistgenerationen, den generation som i stor stil gick ut i yrkeslivet (socialt arbete respektive journalistik för vår del) på 1960- och 70-talen.
Vi ställde krav på daghem och på våra män. Vi var politiskt aktiva (moderat respektive socialdemokrat). Våra självbilder är att vi var orädda och kvinnosakliga (i Fredrika Bremerförbundet respektive Radio Ellen).
Framför allt ville vi vara förebilder för våra döttrar.
Nu är vi pensionärer och rejält rädda att inte få det boende och den service vi behöver när vi är, säg, 85. Hur kommer det sig att vi, och många med oss har vi förstått (av bloggar på bland annat Silvergen.org), är rädda för att bli riktigt gamla och skröpliga?
Vi ser heller inte fram emot att äta den mat som beskrivs i termer av livsmedelshantering och måltidssituationer, och vi blir alls inte gladare av att personalen har utbildning i ”kost- och nutritionsfrågor” (citat från Kvalitetsgaranti för ett servicehus i Stockholms stad). Kan de laga god mat?
Vi undrar om pensionärsrepresentanterna i kommunernas pensionärsråd är mesiga visavi tjänstemännen. Brukar de ha några invändningar?
Ställs tydliga krav eller är det bara budget som intresserar? Har äldreomsorg blivit något pinsamt med lågstatus i politiken?
Mycket tyder på att våra representanter är maktlösa som de rådgivare de är. Nog kan det väl gå an att ställa krav? De borde till exempel protestera mot att kommuner anställer outbildad personal i äldrevården.
De som vårdar de gamla har i många fall inte ens grundläggande kunskaper i geriatrik, vet inte hur de ska bemöta senildementa och vårda döende. Många av dem som sitter i pensionärsråden har egna erfarenheter av att anhöriga utsätts för vanvård och nonchalans.
Men de vill inte bråka. Hellre då berömma goda exempel. Varför tiger de kritiska?
Är våra representanter, i många fall högutbildade och verbala, alltför präglade av gammaldags uppfostran?
Politiker och tjänstemän berättar om sina planer, men pensionärsrepresentanterna har ingen chans att ifrågasätta prioriteringar.
Kostsamma utredningar startas, målgrupper bestäms (80 år och äldre), sakkunniga utses och de arbetar träget med statistik och utvärderingar – men det praktiska resultatet riskerar att bli målsättningar, om och när de ekonomiska förutsättningarna ger utrymme.
Redan 1992 genomförde dåvarande Svenska kommunförbundet en enkät i kommunerna. Man ville veta om det fanns fog för ryktena om nedläggning av pensionärsråden.
Vid utvärdering befanns att dessa rykten saknade grund. Men det var tjänstemännen som i huvudsak svarade för aktiviteterna i råden. Och man konstaterade redan då att ”man kunde förvänta sig en större aktivitet från pensionärsrepresentanternas sida”.
Är pensionärsråden i kommuner och landsting numera bara spel för gallerierna?
Frågor om hur vi som ännu är självgående ska få lämpliga bostäder i tid har låg prioritet. En sak är säker: vi blir äldre! En vettig planering av vårt framtida boende kräver förutseende och fantasi.
Gå från ord till handling! Skapa boende med fullservice, kalla det trygghetsboende eller vad ni vill. Se till att adekvata, kvalificerade, utbildningar för dem som professionellt ska arbeta med äldre kommer till.
Kommunalt eller privat – det struntar vi i, uppriktigt sagt. Bara det finns när det blir dags. Ha siktet inställt på 2020 för då är det rejält många fler som behöver.
Äldreborgarrådet i Stockholm, Ewa Samuelsson (kd), säger sig vara besviken för att löftet om boendegaranti för alla över en viss ålder inte blev (lagligt) möjligt att förverkliga. Men någon lagändring för att möjliggöra garanterat boende oavsett vårdbehov verkar inte vara aktuellt.
Det skulle vara ett fruktansvärt nederlag om våra döttrar ska sluta förvärvsarbeta i 60-årsåldern (med negativa konsekvenser för sina egna pensioner) därför att de känner sig tvungna/vill heltidsvårda oss.
Vi har inte tänkt oss det!
GERD FORSSELL
pensionär, tidigare socialchef och ordförande Fredrika Bremerförbundet
BARBRO HELLBERG
pensionär, journalist och tidigare producent vid Sveriges Radio
