Regeringen reformerar flyktingmottagandet. Det är bra - men de grundläggande frågorna har hamnat i skuggan av diskussionen om nivån på ersättningen till kommunerna. Jag anser att det råder en ologisk ordning såväl i teorin som i praktiken.

För det första måste förutsättningarna för flyktingmottagandet klargöras och för det andra måste staten ta ansvar för att pengarna gör nytta.

I år anslås i statsbudgeten drygt 5,9 miljarder kronor för politikområdet Integration. Om det är tillräckligt mycket pengar för ett effektivt etableringsarbete är en fråga som det råder delade meningar om.

Men 97 procent eller drygt 5,7 miljarder går till kommunerna som ersättning för flyktingmottagande.

Det mest uppseendeväckande med siffran är att ingen vet hur pengarna används. Så i logikens namn måste två andra frågor ­besvaras först: vad är det staten betalar för, och hur kontrolleras ­resultatet?

Därefter kan man föra en seriös diskussion om budgetens omslutning. Det är nog omöjligt att hitta något annat politikområde där regeringen inte med självklarhet kontrollerar en verksamhet som utgör en så dominerande budgetpost.

Än så länge finns bara en ersättningsmodell. Till grund för utbetalning av statsbidraget per flykting till kommunerna ligger upprättandet av en introduktionsplan.

Varken Integrationsverket på sin tid, eller Migrationsverket idag, kontrollerar systematiskt att planer upprättas. Praxis är snarast att betala den kommun i vilken flyktingen är folkbokförd.

Vilka områden planen omfattar, vilken kvalitet den håller och vad som faktiskt blir resultatet av den påverkar överhuvudtaget inte ersättningen till kommunen.

Regeringen har förvisso infört en marginell stimulansersättning till de kommuner som är effektiva, men talande nog är det en tidsbegränsad åtgärd isolerad från det ordinarie ersättningssystemet.

Avsikten med det nuvarande ersättningssystemet är att kommunerna ska disponera statsbidraget mer flexibelt än tidigare och tjäna på att effektivisera introduktionen så att flyktingar snabbare blir självförsörjande.

Idén är god men har helt tappat trovärdighet genom sättet att tillämpa förordningen och genom statens underlåtenhet att utöva tillsyn.

Det konstateras i en av Riksrevisionens granskningar att regeringen inte i tillräcklig utsträckning styr flyktingmottagandet och att handläggningen av statsbidraget till kommunerna inte sker i enlighet med ersättningsförordningen.

En fara med oklarheter i styrning och tillsyn är att rasistiska rörelser konverterar dem till pseudofakta.

Trots att det finns demografiska och ekonomiska bevis för att vi behöver invandring, senast i Långtidsutredningen 2008:14, så inbjuder bristen på kvalitetssäkring och revision från statens sida till främlingsfientlig populism.

Fortsatt passivitet från regering och riksdag kan få ödesdigra konsekvenser redan år 2010. I förra valet fick sverigedemokraterna knappt 3 procent av rösterna. ­Risken att de når fyraprocentsspärren nästa gång är överhängande.

Jag har under lång tid arbetat med intergrationsfrågan i Östergötland. Länsstyrelsen bekämpar främlingsfientlighet och hedersrelaterat våld, vi arbetar aktivt med näringslivet.

Vi har också ett regeringsuppdrag som rör kommunernas flyktingmottagande. Vi ska förutom att förhandla och utveckla också följa upp mottagandet. Hur?

Jag föreslår att regeringen genom en ny lag om introduktion slår fast vad som förväntas av kommunerna och andra aktörer, vilken ersättning de har rätt till samt – sist men inte minst – hur efterlevnaden av lagen ska tillses.

Slutligen måste regeringen och kommunerna komma till insikt om att kommunalt självstyre angående mottagande av flyktingar har spelat ut sin roll.

Den föreslagna reformen bör göra tydligt att kommunerna inte har rätt att vägra ta emot flyktingar.

Migrationspolitiken och integrationspolitiken är av sådant riksintresse att de inte kan underkastas principen om kommunalt självstyre. Alternativet, som vissa kommunpolitiker i affekt föreslagit, att inskränka på mänskliga rättigheter som asylprövning och fri rörlighet har regeringen lyckligtvis redan avfärdat.

De flesta flyktingar väljer själva var de vill bo under asyltiden och stannar i samma kommun som de får uppehållstillstånd i. Då spelar eventuella överenskommelser ­ingen roll.

Andra bor under asyltiden i Migrationsverkets anläggningar och måste flytta när de får uppehållstillstånd. Kommuner som har överenskommelse om flyktingmottagande anmäler till Migrationsverket att lämpliga bostäder finns lediga och flyktingarna anvisas dit.

Men i princip skulle handläggaren eller flyktingen själv kunna ordna en bostad precis som vem som helst. Helt enkelt genom kontakt med hyresvärdar.

Kommunen får betalt per flykting som den ordnar introduktion för, oberoende av om den har träffat en överenskommelse om flyktingmottagande eller inte.

Kommunen har dessutom, enligt Socialtjänstlagen, ”det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver”.

Regeringens trovärdighet i fråga om integrationspolitiken är direkt avhängig om man lyckas säkerställa ett gott resultat genom styrning och uppföljning.