Representanter för Humanisterna avvisar utbildningsministerns åsikt att kristendomen byggt Sverige. Det är bra att Humanisterna är uppmärksamma. Det hjälper faktiskt också dem som omfattar en annan syn på verkligheten än den som de har. Jag känner en stor sympati för deras argumentation. Den är klargörande.

Som kristen känner man sig faktiskt litet generad, när en makthavare, på det sättet som utbildningsministern gör, ”försvarar” kristendomens ställning.

Vill vi bygga ett sekulärt, mångkulturellt samhälle, där religiösa övertygelser betraktas som ett slags myter har Humanisterna naturligtvis, åtminstone vid första ögonkastet, alldeles rätt. Då skall inte kristendomen ha en särställning i skolans läroplan.

När man, som utbildningsminister, säger att kristna värderingar genomsyrar samhället, gör man sig skyldig till ett alltför svepande påstående. De flesta undersökningar visar nog att motsatsen är fallet. Hävdar man dessutom att kristna värderingar bör genomsyra samhället, måste man nog agera på ett helt annat sätt än skolministern skulle vara beredd att göra.

Humanisterna har självklart rätt i att flera av de etiska principer som kallas för kristna, och som accepteras av många, också finns i andra religioner och i den sekulära humanismen. Kristen tro gör, så vitt jag förstår, inte anspråk på att i det avseendet vara överlägsen andra livsåskådningar. Moralen är och måste i viss mening vara allmänmänsklig.

En intressant fråga är om moralen kan stå på egna ben. Jag menar inte då från teoretiskt synpunkt. Moralen kan mycket väl från rent mänsklig synpunkt ses som autonom. Men äger moralen i sig själv en tillräcklig motiverande kraft . En del tvivlar på det. Sekulära åskådningar har visat sig ytterst bräckliga, när de i praktiken har omfattats av ett samhälles makthavare. Men den frågan måste nog diskuteras i ett annat sammanhang.

Samtidigt är det alldeles riktigt, när författarna påpekar, att kristen moral i viss utsträckning har andra normer och värderingar än man har från ett humanistiskt synsätt.

Som kristen delar jag deras åsikt att den föreställningsvärld och de värderingar som för närvarande tycks omfattas av majoriteten i vårt land avlägsnar sig mer och mer från det som i någon rimlig mening kan kallas kristet. Här finns det en klar konflikt, som slätas ut av att till exempel Svenska kyrkans ledning mer och mer håller på att anpassa sig till den rådande kulturen och dess synsätt. Det är i grunden ett taskspeleri.

Men Jersild och de övriga har ändå fel i sitt resonemang. Det är nog faktiskt så att kristendom inte bara har byggt Sverige i kulturellt hänseende, högtidsfirande, litteratur och musik, utan också i moraliskt ända till för några decennier sedan.

De kristna samfunden har verkligen haft ett starkt inflytande. Det är ingen myt. Därmed inte sagt att de inte undan för undan har fått vika. Men det viktiga är, alldeles som de hävdar, vad som gäller i dagens samhälle. Den avgörande frågan är självklart om kristendomen än i dag präglar vår kultur och bör göra det.

Man kan som kristen tycka att den utvecklingen som skett inte är särskilt lycklig. Men det beror på att man då ser på verkligheten på ett helt annat sätt än en humanist kan göra. Det finns en alldeles påtaglig klyfta mellan kristet och humanistiskt som ingen än har lyckats överbrygga. Talet om en kristen humanism är missvisande och uttryck för ett önsketänkande.

För en kristen är trons innehåll ingen myt i vanlig mening. Tron är en övertygelse om att det finns en verklighet som inte är tillgänglig för våra sinnen och för vårt rationella tänkande. Det anser man i allmänhet inte i dagens samhälle. Då skulle man satsa helt andra resurser på en verklig kristendomsundervisning.

Humanisterna menar att undervisningen skall vara en undervisning om kristendom och inte i kristendom. Det är självklart det enda möjliga. Och viss är det då bättre att kalla det livsåskådningskunskap. Från kristen synpunkt kan det vara förödande med en undervisning i kristendom av någon som inte är kristen. Den undervisningen skall samfunden själva ägna sig åt.

KARL-ERIK TYSK

kyrkoherde i Ovansjö