Nej, bästa Humanisterna, utbildningsministerns argumentation för kristendomens fortsatta särställning i skolan är inte historielös, men tyvärr just därför ”omodern”, eftersom det ”moderna” nu tycks vara okunskap om tid en före 1900-talet.
”Sekulär humanism är sannolikt det begrepp som närmast beskriver den typiska svenska livsåskådningen” skriver Sturmark med flera (28/2). Finns alltså en specifik ”svensk” livsåskådning?
Det är faktiskt skrämmande att personer, som kallar sig humanister, drar in nationalism i sin argumentation, och skrämmande är också den okunskap de avslöjar, när de inte skiljer mellan kristendom som budskap och kyrkan som institution.
Det – på sin tid revolutionerande – kristna budskapet gör ju ingen åtskillnad mellan människor medan kyrkan genom tiderna varit tvungen att anpassa sig till alla de olika kulturer, där den etablerat sig, och därför på många sätt tvingats förvränga det kristna budskapet.
Vad såväl det kristna budskapet som kyrkan betytt för vår västerländska kultur låtsas Humanisterna inte om; efter det västromerska rikets fall bestod vad vi idag kallar Europa av Kristenheten, inom vilken rötterna till vår nuvarande västerländska civilisation, till exempel inom arkitektur och litteratur, formades.
En viktig förklaring till den västerländska kulturens framsteg sedan 1100-talet är just det spänningsfält som uppstod mellan världslig och andlig makt (mellan kejsare och påve), en spänning som stimulerade kritiskt tänkande.
Denna spänning är grogrunden för många västerländska människors livsåskådning och värderingar, och för att förstå oss själva, måste vi söka deras rötter.
BIRGIT SAWYER
pensionerad professor i historia
