Det finns en uttalad politisk vilja att vi i framtiden ska jobba högre upp i åldrarna. Men de ekonomiska drivkrafter som finns för att jobba längre verkar inte ha haft någon större effekt. I det nya pensionssystemet saknas det en formell pensionsålder att höja – och en höjning av åldersgränsen 65 i kringliggande socialförsäkringssystem påverkar endast låginkomsttagarna. Men att höja den åldersgränsen betyder, åtminstone kortsiktigt, ökade kostnader för staten.
Den enskilt största orsaken till de stora finansiella underskott som nästan alla världens pensionssystem dras med - och som i sin tur är en av orsakerna till många rika länders underskott i sina offentliga finanser - är det enkla och glädjande faktum att människor lever längre.
Sedan beslutet om pensionsreformen fattades 1994 har den förväntade livslängden för personer som uppnått 65 år ökat med 45 dagar per år. För att kompensera för livslängdsökningen skulle pensioneringsåldern behövt ökas med 30 dagar om året. Den som går i pension i dag behöver alltså arbeta 16 månader längre än den som gick i pension 1994, för att få samma månadspension i procent av sin slutlön. Men det har inte hänt.
Ett sätt att motverka att pensionerna i framtiden blir allt lägre är alltså att blivande pensionärerna jobbar längre. Om många gör så, bidrar det i sin tur till högre sysselsättning och produktion och avgiftsinbetalningarna till systemet blir större.
Men om det ur ett allmänt välfärdsperspektiv är önskvärt med en högre pensionsålder så finns idag ont om politiska verktyg för att åstadkomma detta. För medel- och höginkomsttagare är de ekonomiska drivkrafterna för att senarelägga pensionen redan betydande. Men det har inte fått någon större effekt. För låginkomsttagare är drivkrafterna att senarelägga pensioneringen vanligen lägre, beroende på effekter av garantipension och bostadstillägg.
När det gäller medel- och höginkomsttagare så finns det egentligen bara en möjlighet för beslutsfattarna – att höja den lägsta ålder då pensionen kan börja tas ut, alltså 61 år. Få tar dock ut ålderspension vid den åldern. Utträdet från arbetslivet sker på andra sätt. Åtgärden skulle ha en mycket begränsad effekt.
När det gäller personer med lägre inkomster kan man tänka sig åtgärder som att höja den lägsta åldern för garantipension och möjligheten att söka bostadstillägg, BTP. Den är i dag 65 år. Men en höjning av garantipensionsåldern kan inte gärna genomföras utan att det görs förändringar även i systemet för sjukersättning. Annars kommer förtidspensionären som vid 65 års ålder går över till ålderspension inte att vara berättigad till garantipension och bostadstillägg. De flesta som har sjukersättning har låga inkomster, och därför spelar dessa inkomstkällor stor roll i försörjningen. Liknande resonemang gäller för dem som har a-kassa. Även den upphör vid 65 års ålder.
Höjda åldersgränser för sjukersättning och a-kassa kan dessutom medföra betydande förändringar av de ekonomiska drivkrafterna för främst låginkomsttagare. Det individuella ekonomiska värdet av att ha förtidspension ökar betydligt. För det första betalas förtidspensionen ut under längre tid, och förtidspensionen är oftast högre än den kommande ålderspensionen. För det andra ger förtidspensionen högre framtida pension eftersom förtidspensionen är pensionsgrundande inkomst. Pensionen kommer också att bli högre eftersom beloppen stiger när ålderspensionen tas ut vid högre ålder. Statens kostnad kommer av dessa orsaker, åtminstone kortsiktigt, att bli betydligt högre än med nuvarande åldersgränser.
En slutsats av rapporten är alltså att de förändringar som är möjliga att göra för beslutsfattarna, i stort sett bara påverkar låginkomsttagares möjligheter och drivkrafter att senarelägga sin pension. En höjd 65 årsgräns i ”kringliggande system” skulle visserligen höja pensionsåldern, men vara fördelaktigt för förtidspensionärer och, åtminstone kortsiktigt, medföra kostnader för statsbudgeten.
Att få oss medborgare att arbeta högre upp i åldrarna går inte att lösa enbart med att ändra i socialförsäkringen, utan måste också se till hur annat påverkar våra drivkrafter, till exempel tjänstepensionsavtal. Eller så får vi alla räkna med det enkla faktum att pensionen måste räcka i fler år eftersom vi lever allt längre, och att vi då får vänja oss vid lägre pensioner. Om vi inte vill eller kan fortsätta arbeta.
KATRIN WESTLING PALM
generaldirektör Pensionsmyndigheten
OLE SETTERGREN
avdelningschef för pensionsutveckling, Pensionsmyndigheten
