Högsta domstolen fattade i mars i år två uppmärksammade beslut där man slog fast att det inte föreligger något hinder mot att åtala en person för skattebrott, trots att han tidigare påförts skattetillägg (straffskatt) av skatteverket. Bakgrunden var den att Göta hovrätt i ett beslut avvisat ett åtal om skattebrott för att den tilltalade tidigare hade påförts skattetillägg om 40 %. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att det skulle strida mot Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning att även döma mannen för skattebrott.
Göta hovrätt grundade sitt beslut på ett antal färska avgöranden från Europadomstolen där andra länder fällts för att ha tillämpat system som motsvarar det svenska systemet med skattetillägg. En grundläggande mänsklig rättighet är att man aldrig ska straffas mer än en gång för en och samma gärning. Europadomstolen har klargjort att en oriktig uppgift i en deklaration är att anse som en och samma gärning, även om man som i Sverige, skapat två olika sanktioner för detta, en skatterättslig och en straffrättslig. Om en person har påförts skattetillägg för att ha deklarerat ett för lågt belopp, kan man med andra ord enligt Europadomstolen inte dessutom ge den personen en straffrättslig påföljd i form av fängelse, villkorlig dom eller böter.
Det svenska systemet med dubbla bestraffningar för oriktiga deklarationer har länge varit kritiserat av rättssakkunniga och förväntningarna var stora när Högsta domstolen i början av året tog upp två mål till prövning där utgången i hovrätten gått åt olika håll. Två justitieråd ville också, med logiska och väl utvecklade skäl, fastställa att Europadomstolens praxis också måste få genomslagskraft i Sverige och ville följaktligen avvisa åtalen. Majoriteten (tre justitieråd) förenades emellertid om ett beslut med innebörden att det svenska systemet inte hindrades av Europakonventionens förbud.
Det går inte att frigöra sig från känslan att majoritetens beslut lät praktiska aspekter väga tyngre än rättssäkerhet och juridisk logik. Ett motsatt beslut skulle onekligen ha friat ett stort antal personer som står åtalade för skattebrott, samt öppna upp för ännu fler resningsansökningar från tidigare dömda personer. Men sådana praktiska överväganden hör naturligtvis inte hemma vid en prövning i HD. Anmärkningsvärt är att de tre justitieråden som fattade beslutet sinsemellan är oeniga och anger delvis olika skäl för beslutet. Ett av de justitieråden, förre JK Göran Lambertz, avslutar till och med sin motivering med en uppmaning till lagstiftaren att ändra det nuvarande systemet så att det anpassas till Europakonventionen.
Nu har snart ett halvår gått och vi börjar se konsekvenserna av dessa mycket märkliga och ologiska beslut. I vart fall två domstolar, nu senast Hovrätten för västra Sverige, har redan sett sig tvingade att uttryckligen trotsa Högsta domstolens praxis med hänvisning till att Europakonventionen väger tyngre än svensk skattelagstiftning. Istället grundar hovrätten sitt avvisningsbeslut på de skäl den överröstade minoriteten utvecklade i Högsta domstolen, vilket framstår som exceptionellt.
Samtidigt har den domstol som tidigare fattade det avvisningsbeslut som Högsta domstolen sedermera ändrade, Göta hovrätt, i ett beslut från i somras konstaterat att de av lojalitetsskäl gentemot Högsta domstolen är tvingade att följa HD:s praxis. Hovrättens domskäl ger emellertid det klara intrycket att detta sker, trots övertygelsen att rättstillämpningen egentligen strider mot Europakonventionen.
I avvaktan på Högsta domstolens beslut i våras låg hundratals mål om skattebrott vilandeförklarade i tingsrätter och hovrätter, mål i vilka handläggningen nu har återupptagits. Jag, liksom många av mina kollegor, är fast beslutna att framhärda i att skyddet i Europakonventionen inte kan få stå tillbaka för att skydda ett gammalmodigt svenska skattesystem till dess lagstiftaren har hunnit anpassa det till mänskliga rättigheter. Det är i nuvarande situation utan tvivel vår skyldighet som försvarare att fortsätta att framföra avvisningsyrkanden för våra klienters räkning. I de fall där fällande domar vinner laga kraft riskerar Sverige i nästa steg att massanmälas till Europadomstolen.
Sammanfattningsvis har vi i dag en situation där Högsta domstolens beslut tvingar tingsrätter och hovrätter landet runt att välja mellan att fatta beslut i strid med Europakonventionen (vilken gäller som svensk lag), eller att bryta sin lojalitetsplikt mot HD. Detta är förstås ytterst otillfredsställande och skapar en stor osäkerhet kring den framtida rättstillämpningen, där exakt likadana mål riskerar få rakt motsatt utgång.
En särskild svaghet, och sannolikt ett av skälen till att flera underrätter nu öppet vågar trotsa Högsta domstolen, är att de betydelsefulla och vägledande besluten fattades av minsta möjliga majoritet (2-3) och med disparata beslutsskäl. Enligt min mening är den uppkomna situationen så allvarlig att Högsta domstolen måste ta upp frågan på nytt, vilket förvisso är en mycket ovanlig åtgärd. Den förnyade prövningen måste därtill enligt min mening ske i plenum, dvs med samtliga tillgängliga justitieråd. Detta är nödvändigt för att bevara förtroendet till det svenska rättssystemet och dess förhållande till Europakonventionen och inte minst för att bringa ordning i det rättsliga kaos som riskerar att uppstå när alla vilandeförklarade mål om skattebrott nu ska avgöras.
NILS HILLERT
advokat
