Frågan måste ställas om det är rimligt att utbilda i företagsekonomi på 26 olika lärosäten.

Irene Wennemo

Resultaten från den första delen av utvärderingen av högskoleutbildningarna har nyligen presenterats. De sätter ljuset på kvalitetsproblemen i den svenska högskolan. Kvalitetsutvärderingarna borde prägla såväl det inre arbetet på högskolorna som den politiska diskussionen om högskolorna, under de kommande åren.

Valet av utvärderingsmetod har diskuterats livligt, inte minst här på Brännpunkt. En stor vikt i utvärderingen läggs vid examensarbetenas resultat. Denna inriktning innebär att lärosäten med studenter som har sämre förkunskaper har haft det svårare. Vidare läggs fokus på just skriftliga examensarbeten, vilket är problematiskt för mer praktiskt inriktade utbildningar. Utvärderingarna säger vidare inte mycket om resultaten i den stora grupp, som inte tagit någon examen i ämnet.

Trots det är resultaten ändå intressanta. Att leverera toppresultat är kanske inte en möjlighet för alla högskolor. Men en godkänd nivå borde självklart alla eftersträva. Hittills har ett flertal stora ämnen inom samhällsvetenskap och ekonomi granskats, liksom ett antal andra inom bland annat bio- medicin. Sammantaget kan det konstateras att kvaliteten knappt är acceptabel .

När de kandidatutbildningar som hittills utvärderats jämförs, visar det sig att även på de största universiteten är det nästan lika många ämnen som fått bristande kvalitet som fått mycket hög kvalitet. På Göteborgs universitet har 31 kandidatexamina utvärderats. Av dem hade fyra bristande kvalitet och fem mycket hög kvalitet. På Uppsala universitet var resultaten likartade. På Lunds och Stockholms universitet var resultaten dock sämre. Fler ämnen var av bristande kvalitet än de som var av mycket hög kvalitet.

Resultaten för de största universiteten är påfallande slätstrukna. Det finns inte något av dessa universitet som har någon påfallande hög nivå på kandidatutbild ningarna, även om vissa masterutbildningar avviker positivt.

När det gäller de nya universiteten, som Mittuniversitetet, Karlstads universitet och Linnéuniversitetet är kvalitetsproblemen akuta. På Linnéuniversitetet har mer än en fjärdedel av kandidatexamina bristande kvalitet. På Karlstads universitet gäller det var tredje ämne och på Mittuniversitetet har fyra av nio haft bristande kvalitet.

Bilden är mer splittrad när det gäller högskolorna. Vissa av högskolorna, som till exempel den i Kristianstad och den i Jönköping, har påfallande bra resultat medan andra högskolors resultat är under all kritik.

Högskolan Dalarna har fått sex kandidatexamina utvärderade. Fem av dessa har visat sig ha bristande kvalitet. På ett antal andra högskolor har strax under hälften visat sig ha bristande kvalitet.

Dessa resultat måste tas på största allvar. Utvärderingarna visar att alldeles för många studenter har genomgått utbildningar som inte visat sig leva upp till rimliga kvalitetskrav.

Alla lärosäten, med undantag för ett litet antal mindre högskolor, har kvalitetsproblem som de behöver hantera. De stora universiteten borde ha tillräckliga resurser för att själva kunna ta itu med de problem som uppdagats.

I många fall bekräftar utvärderingsresultaten redan välkända problem. Det kommer sannolikt leda till att vissa mindre ämnen läggs ned, medan det i andra fall behövs förändringar av olika art för att hantera problemen.

På de mindre universiteten och högskolorna är det svårare. Många av dessa lärosäten har redan i dag ett lågt söktryck och ekonomin är pressad. Kvalitetsutvärderingen kan leda till att de hamnar i en ännu värre rävsax än tidigare. De uppdagade kvalitetsproblemen kan minska söktrycket samtidigt som det enklaste sättet att prestera bättre, är att öka kraven på studenten.

Problemet är att det slår mot utbildningens finansiering, genom att statsbidragen minskar. Att höja kvaliteten på utbildningen för att därigenom förbättra resultaten, kräver resurstillskott.

På central nivå kommer det uppstå en konflikt mellan kraven på kvalitet och en rimlig fördelning av studieplatserna mellan regioner och olika lärosäten.

De högskolor som expanderat snabbt och skapat många nya ämnen är de som fått de största problemen. Det har lett till ineffektivitet. Undervisningsgrupperna har blivit för små och det har blivit svårt att hitta lärare med rätt utbildning. Frågan måste ställas om det är rimligt att utbilda i företagsekonomi på 26 olika lärosäten och i flera andra ämnen på nästan lika många.

Utvärderingarna har hittills visat djupt problematiska resultat. Förändringarna kan inte bara ske genom att mindre lärosätena svälts ut. Att ge resurser till högkvalitativa utbildningar, vilket är utlovat, kommer inte lösa problemen med den bristande kvaliteten. För att hantera bristerna kommer det att behövas både impopulära indragningar av examensrätter, i strid med högskolornas och regionernas viljor, och rejäla resursförstärkningar för att ge lärosäten med problem möjlighet att överleva. Denna utvärdering kommer tvinga flera politiska partier att tänka om när det gäller kvalitetsfrågorna i högskolan. Frågan är om de har modet att göra det.

IRENE WENNEMO

huvudsekretare i socialförsäkringsutredningen och ledamot i högskolverkets insynsråd och Lunds universitets styrelse