Henrik Bohlin

Den som erkänner problemet riskerar att få dåligt rykte när andra håller god min i elakt spel och förnekar att problemet gäller dem.

Henrik Bohlin

PJ Anders Linder sätter fingret på en öm punkt i det svenska högskolesystemet med artikeln När spricker högskolebubblan? ( SvD 8/4). Sedan andra världskriget har vi högskolan gått från elitutbildning till massutbildning.

Tidigare var universitetsstudier förbehållna 5 procent eller mindre av befolkningen, i dag läser närmare hälften av alla ungdomare vidare. Tidigare var högre utbildning en inskolning i samhällselitens värderingar och livsstil, i dag verkar den för många innebära att tvingas in på ett främmande och fientligt territorium. Ungdomar från hem utan tidigare studietraditioner läser på högskolan, inte av intresse för kunskapen utan för att det är enda sättet att få jobb.

För några år sedan undervisade jag på en obligatorisk kurs i vetenskapsteori och argumentationsanalys för företagsekonomer. För att förklara syftet för studenterna hänvisade jag till Högskolelagen 8§, enligt vilken målet för högre utbildning är att utveckla förmågan att göra självständiga och kritiska bedömningar och självständigt formulera och lösa problem. Några invände att de bara läste på högskolan för att lära sig redovisning, marknadsföring och annat som de kunde ha nytta av i yrkeslivet. ”Om vi vore intresserade av argumentation och vetenskaplig metod skulle vi ha valt filosofi i stället. Och förresten vet vi redan allt vi behöver veta om kritiskt tänkande. Vi kritiserar ju kursen, eller hur?”

Högre utbildning är inte längre en förmån för ett fåtal utan ett nödvändigt ont för en stor massa. Resultatet blir en ojämn kamp mellan lärare som försöker upprätthålla kvalitet och studenter som vill ha sina betyg med så liten arbetsinsats som möjligt. Högskoleverkets undersökning Eurostudent (2010) visar att de flesta heltidsstudenter använder betydligt mindre än heltid till sina studier. Resten används till förvärvsarbete och annat. Trots detta förväntas utbildningarna hålla samma kvalitet som i elitutbildningens tid.

För högskolorna är frågan känslig. Den som erkänner problemet riskerar att få dåligt rykte när andra håller god min i elakt spel och förnekar att problemet gäller dem, ungefär som när högskolor där man tar krafttag mot plagiat hamnar högt i statistiken över upptäckta fall och hängs ut som fuskhögskolor i tidningarna. Anslagssystemet där högskolor får betalt efter antal godkända studenter gynnar kvantitet och missgynnar kvalitet. Den lärare som vill underkänna alltför många studenter riskerar att i förlängningen göra sig själv eller en kollega arbetslös.

Konsekvensen blir att debatten i stället förs utanför högskolan, vilket i dag alltid verkar innebär ett snävt perspektiv på utbildning som ren yrkesutbildning. Ett exempel är presidentkandidaten Rick Santorum, som anklagar president Obama för att vara en snobb som vill forma alla amerikanska ungdomar till sin egen avbild när han vill att fler ska läsa vidare på college. Vårt eget Svenskt Näringsliv försöker i bästa nyspråksstil kapa ordet ”högskolekvalitet” i rapporter där begreppet likställs med att få jobb direkt efter examen inom det område man specialiserat sig för.

Men vad händer när dagens specialistkunskaper inom några år är föråldrade? Har våra studenter då förmågan att tänka i nya banor? Eller kommer vi att upptäcka att ivern att effektivisera högskolan och få valuta för skattebetalarnas pengar gjort att vi utbildat snävt specialiserade ”fackidioter” utan förmågan att formulera och lösa problem utan att någon lärare serverar de färdiga lösningarna?

Devalveringen av högre utbildning är ett reellt problem, men den debatt som nu förs riskerar att göra problemet värre. Det vi behöver är inte mer yrkesträning utan en folkrörelse för bildning av det slag Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh efterlyst ( Brännpunkt 1/4).

Då måste alla intressenter vara beredda att överge de låsta positioner som i dag blockerar förändring och samarbete. Företagen måste mycket tydligare tala om för studenter att de inte anställer specialister som kan jobbet från dag 1, utan generalister med breda kunskaper, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift och förmåga att tänka självständigt och tänka nytt. Politiker måste ta på allvar sina egna deklarationer om kritiskt tänkande, breda kunskaper och aktivt medborgarskap och personlig utveckling som mål för högre utbildning (till exempel de europeiska utbildningsministrarnas ”Londonkommuniké” 2007). Studentkårerna måste aktivt arbeta för kvalitet i utbildningarna, även om det innebär de stöter sig med medlemmar som inte vill ha högre krav i studierna.

Sist men inte minst måste högskolornas lärare och forskare – kanske särskilt inom mitt eget område humaniora – överge sin nedlåtande attityd mot allt nyttotänkande och ställa frågan hur akademisk utbildning bäst kan ge de generalistkunskaper som krävs för yrkesliv och samhällsutveckling. Ett hoppfullt exempel är det liberal arts-program som nyligen startat vid Göteborgs universitet med det amerikanska liberal educationsystemet som förebild. Djupläsning av filosofiska, skönlitterära och naturvetenskapliga originalverk ger studenterna träning i kritiskt tänkande, vetenskaplig metod och argumentation, intellektuella förmågor som förbereder dem för att lösa de problem en värld i snabb och ständig förändring ställer.

HENRIK BOHLIN

docent i filosofi, Södertörns högskola