De senaste årens sänkningar av skatten på arbete påstås ofta vara ”för stora” och därtill mest ha gynnat ”de rika”. Kritiken syftar sannolikt till att utmåla politiken som orättvis. Nu föreslår således oppositionen höjd skatt på inkomster över 40000 kronor per månad.
Sanningen är dock att vårdbiträdet har fått sin skatt sänkt med 6,8 procent som andel av hela lönen. Läkarens sänkning motsvarar 3,1 procent. Detta eftersom jobbskatteavdraget räknas i kronor, vilket har inneburit en större relativ sänkning för de med lägre inkomster. Eftersom de dessutom är betydligt fler än höginkomsttagarna innebär det att den absoluta merparten av skattesänkningarna har gått till låg- och medelinkomsttagare.
Att låginkomsttagarna har fått en större sänkning innebär att höginkomsttagarna nu står för en större andel av de totala skatteinbetalningarna än tidigare. De 10 procent som har högst inkomster i Sverige betalar mer i skatt än de 60 procent som har lägst inkomster. En av tio skattebetalare betalar alltså mer i skatt än sex av tio tillsammans.
Men varför sänka skatten alls för de med högre inkomster? Dessa ”rika” hade väl inte behövt sänkt skatt alls? Kanske inte – men tänk om vårdbiträdet funderar på att bli läkare. Ifall man sänker skatten enbart för vårdbiträdets inkomster så innebär det att skatten höjs kraftigt när hon går vidare mot läkare. Kanske blir höjningen så stor att hon tänker både en och två gånger innan hon tar det steget.
Skatter som stiger brant i takt med ökande inkomst är ett sätt att cementera samhället, att hindra arbetarens barn från bli något annat än sina föräldrar. Och skatterna blir brantare ifall de bara sänks för de lägsta inkomsterna.
Kritiken mot skattesänkningarna utgår från en statisk syn. Ingen antas förändra sin inkomst. Och man letar efter kortsiktiga vinnare och förlorare. En reform som ger gruppen A 600 kronor mer kvar och gruppen B 400 kronor mer kvar analyseras med politisk och medial logik fortfarande så att B är förlorare. Men samhället är inte statiskt utan dynamiskt.
Dessutom tar utpekandet av kortsiktiga vinnare och förlorare inte hänsyn till situationen före reformen. Om någon grupp plågas av en orättvisa som en reform ska korrigera blir det förstås så att denna grupp gynnas av reformen. De som haft orimligt höga taxeringsvärden har naturligtvis gynnats av det nya systemet med ett tak för fastighetsskatten. Men det är rättvist snarare än orättvist eftersom de tidigare var överbeskattade.
Lägg till detta att inkomstskillnaderna i Sverige fortfarande är näst minst i västvärlden. Efter skatter och bidrag är skillnaderna i inkomst oftast mycket små. Sänker man inte skatterna för alla utan bara för några minskar dessa skillnader ytterligare. Och därmed blir det ännu mindre lönsamt att utbilda sig, arbeta extra, starta företag, ta risker. Är det vad vi vill ha? Ett samhälle där skomakaren blir vid sin läst?
Den som önskar social rörlighet måste låta bli att göra det svårt att tjäna pengar. Det är redan för svårt att gå från koja till slott. Skatterna stiger redan för brant. Sverige borde bli mycket mer av ett land där den enskilde kan uppnå sina drömmar oavsett bakgrund. Fler möjligheter skapas genom fortsatta skattesänkningar för alla – också för högre inkomster.
JOHNNY MUNKHAMMAR
författare, företagare, riksdagskandidat (m)
ROBERT GIDEHAG
vd Skattebetalarnas Förening
