Många av de tidigare aktiva medlemmarna har lämnat förbundet eller gett upp engagemanget.

Daniel Sturesson

Den här tiden på året brukar medieuppmärksamhet som riktas mot Kristdemokratiska Ungdomsförbundet handla om en stundande ordförandestrid. Men för första gången på länge står den föreslagne nye ordföranden utan motkandidat på riksmötet. Att slippa de konflikter som ofta uppslitande ordförandeval medför kan verka tilltalande, men att KDU nu står inför sitt viktigaste beslut med enbart ett alternativ på röstsedeln är allt annat än positivt.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har förändrats oerhört sedan jag gick med för åtta år sedan. Från att stå något till vänster om moderpartiet i sociala frågor och ha stort fokus på internationell politik till att i dag istället återfinnas en bra bit till höger om Kristdemokraterna och knappt höja rösten om frågor som handlar om något utanför Sveriges gränser.

Men mer än den politiska omorienteringen handlar historien om KDU:s 00-tal om hur konflikter, likriktning och dogmatism lett till att organisationen tappat både bredd, engagemang och inflytande.

Det är naturligt att motsättningar och i viss mån olika grupperingar finns och samexisterar i ett parti eller ungdomsförbund. Ofta kan man hitta mer som förenar än skiljer åt och bygga vidare på den gemensamma grunden som ändå finns. Men om respekten och medvetenheten om att man faktiskt behöver oliktänkade och bredd försvinner kan utvecklingen gå fort utför. Varken jag eller någon annan som varit med i hyfsat ledande ställning i KDU under de senaste tio åren kan svära oss fria från ansvar för vad ungdomsförbundet blivit.

Vi hade en situation där konflikterna mellan en mittenorienterad och en högerorienterad gruppering gjorde att båda sidor slutade försöka hitta vad som band oss samman. Och istället för att försöka lösa knutar och samarbeta rustade båda sidor till organisationsmässig strid. Problemet är att i en medlemsorganisation kan konflikter aldrig vinnas, de kan bara övervinnas.

I KDU försökte ingen övervinna motsättningarna, och efter medvetet och strategiskt arbete tog högerfalangen helt hem kampen om inflytande i styrelser och dominansen över sakpolitiken.

När de mer mittenorienterade medlemmarna blockerades från förtroendeuppdrag och insåg att möjligheten till inflytande i förbundet gled iväg dog engagemanget ut. Högerfalangen hade vunnit men samtidigt förlorat många av de kunnigaste medlemmarna och debatten på riksmötena som en gång varit livlig och oförutsägbar blev sval och utan nerv. Det är ett skolboksexempel på hur en organisation stagnerar.

Att vi nu står inför ett riksmöte med enbart en kandidat till ordförandeposten beror till största del på att signalerna i ungdomsförbundet varit tydliga om att de som har för egna och starka åsikter eller saknar rätt vänner inte bör göra sig besväret att söka bli valda till något uppdrag.

Effekterna av KDU:s utveckling har synts på flera håll och sätt. Många av de tidigare aktiva medlemmarna har lämnat förbundet eller gett upp engagemanget. Från Kristdemokraternas sida har relationen till det egna ungdomsförbundet blivit frostig. I många fall har det närmast setts som en tillgång att ha ratats från uppdrag i KDU om man sökt arbete eller positioner i partiet. Istället för att vara en röst för de unga i den kristdemokratiska rörelsen är KDU i dag mer av en intressegrupp för en politisk fraktion.

Utmaningarna för Aron Modig, som vi redan vet kommer att bli nästa KDU-ordförande är många. Inte minst måste han kunna visa vad som gör KDU relevant i förhållande till de andra allianspartiernas ungdomsförbund och hur förbundet skall kunna återfå sin ställning inom den kristdemokratiska rörelsen. Arons största utmaning är dock utan tvekan att se till att hans efterträdare får en motkandidat.

DANIEL STURESSON

kristdemokratisk kommun- och regionpolitiker, förbundsstyrelseledamot i KDU 2006–2008