Håkan Juholt kräver en utvärdering av hur pensionssystemet fungerar. Stor uppståndelse blir följden. Låt oss se vad detta rör sig om.
Fokus på den sociala balansen är borta, nu handlar det om en finansiell balans enbart.
KG Scherman
Politiker från S, M, C, FP och KD samlade sig 1994 för att göra en reform av ATP-systemet. Syftet var att göra systemet robust inför kommande påfrestningar. De principer som man kom överens om såg bra ut. Skönhetsfläckar fanns, men de kunde rättas till i det fortsatta arbetet. Partierna kom överens om att hålla ihop, inga ändringar fick göras utan att alla var överens.
När man formulerade principerna trodde man att de skulle innebära att man i framtiden behövde arbeta något år längre för en hygglig pension, nu vet vi att det är 69 års ålder som gäller.
Man trodde på full sysselsättning, så har det inte blivit, arbetslösheten är hög. Aktiebörserna skulle ständigt gå uppåt, pensionssparande på kapitalmarknaden skulle ge ett tillskott. Nu vet vi bättre. Detta är bara några exempel på hur förutsättningarna har förändrats.
Det är väl känt att prognoser kan slå fel, att man ständigt måste följa upp och utvärdera verkligheten. Hade man hållit fast vid denna beprövade metod för hur reformer skall gå till så hade förändringarna kunnat mötas på ett ansvarsfullt sätt.
Men med ens bestämde politikerna sig för att skapa ett helt automatiskt system.
Man ville till varje pris undvika att behöva erkänna att ett 1994 formulerat löfte att hålla oförändrade avgifter i framtiden grundade sig på alltför rosiga prognoser över hur utgifter och inkomster skulle komma att utvecklas.
I stället infördes den så kallade bromsen, som är en formel som verkar alldeles automatiskt och sänker pensionerna så mycket som behövs för att finanserna skall hålla för evigt vid oförändrade avgifter. I år är sänkningen omkring 750 kronor i månaden för medelpensionären.
Andra inslag i automatiken är att dagens unga behöver arbeta till 69 för att få en hygglig pension, att arbetslöshetsersättning och förtidspension trots detta slutar vid 65, att garantipensionen successivt försvinner. För att bara nämna några av följderna av detta helautomatiska system.
Det nya pensionssystemet, så som det till slut växte fram och till skillnad från 1994 års principer, innebär i verkligheten ett genomgripande ideologiskifte. Man hör ofta att det nya pensionssystemet ”inte betalar ut mer än det finns pengar till”. Uttryckt på detta sätt framstår den nya ideologin som ansvarsfull, men satsen säger bara en självklarhet. Här blir den i stället en täckmantel för något helt annat än denna självklarhet, nämligen att en överordnad princip för det nya pensionssystemet har blivit en evigt oförändrad avgift. Fokus på den sociala balansen är borta, nu handlar det om en finansiell balans enbart. Idén om en socialförsäkring träder i bakgrunden, de principer som ligger till grund för privatförsäkring har trätt i dess ställe.
Det här nya pensionssystemet innehåller inte ens några verktyg som inbjuder till diskussion om det sociala utfallet. Systemet är finansiellt hållbart: Punkt, slut.
Förändringen av pensionssystemet blev sammantaget så stor att regeringen fann sig föranlåten att introducera ett nytt solidaritetsbegrepp. Det skedde i en rapport till EU 2002. Man överger där det man kallar ”egalitär” solidaritet till förmån för något man kallar ”aktuarisk” solidaritet. Pengar in, pengar ut, tydligare kan det inte sägas.
Sen man sett allt detta finns det anledning att ta ett djupt andetag och tänka efter. Är detta verkligen medveten politik? Både bytet av ideologi och rapporter om en framtida utfasning av garantipensionen liksom att det är problemfritt med en pensionsålder på 69 år har avgivits av Göran Perssons regeringar.
Har verkligen politikerna förstått vart det hela var på väg? Eller beror utvecklingen på det sätt som detta system har vuxit fram? Det har skett successivt, genom åratal av utredningar och propositioner, med omtolkningar av förutsättningarna allteftersom realiteterna om systemets funktion har klarnat.
Kan det vara så att politikerna, efter att i mitten av 90-talet ha tagit det avgörande beslutet att man inte ville, inte vågade öppna sig för följderna av de förändrade förutsättningarna, har lämnat ansvaret till alltför ivriga, alltför okänsliga experter?
Är det kanske ett finmaskigt nät av nationalekonomiskt tjänstemannasvammel vi ser, inte medveten politik?
Oberoende av tillkomsthistoria för detta system; det är förvånande att det tagit 16 år innan något parti hävdar sin självständighet. Håkan Juholt är välkommen ut ur buren, in i verkligheten. Övriga partier lär väl snart kliva ut de också.
KG SCHERMAN
tidigare generaldirektör Riksförsäkringsverket (1981-1996)
