Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” har lett till att den kriminalpolitiska debatten har intensifierats. Vi hoppas det inte är tillfälligt. De missförhållanden i rättssystemet som fallet visar manar till eftertanke. För oss är det självklart att det hela måste utredas noggrant. Det kan inte uteslutas att den sortens juridisk härdsmälta som inträffat i detta fall även är möjlig i betydligt mindre högtprofilerade mål. Vi kan inte heller vara säkra på att alla sådana fall uppmärksammas av journalister av Råstams kaliber.
Det finns emellertid andra områden inom kriminalpolitiken som behöver uppmärksammas. Egentligen bör hela den i dag förda kriminalpolitiken genomlysas. Vi anser att utgångspunkten måste vara att minska det lidande och de ekonomiska förluster som brottsligheten orsakar. Förebyggande insatser är centrala (inga brott, inga skador). Någon motsättning mellan socialpolitiska och polisiära insatser existerar inte, båda typer behövs. Det har den senaste tidens händelser i bland annat Södertälje och Malmö visat. Men med en långsiktig jobb- och socialpolitik, och då i synnerhet tidiga stödjande insatser för unga i riskzonen och deras familjer, kan behovet av rättsväsendets insatser kraftigt minskas!
Om samhället misslyckas att förebygga brott, handlar det om att minska kriminalitetens skadeverkningar med stöd till brottsoffren och återanpassning av lagöverträdarna.
Reformbehovet inom den svenska kriminalpolitiken är omfattande. Vi vill dock här lyfta fram tre viktiga områden:
1 Polisens förmåga att förebygga brott och förbättra brottsoffrens situation kan öka väsentligt. Förutsättningen är ökade kunskaper om effektiva polismetoder. Detta saknas i dag: det sätt på vilket polisen till exempel mäter sina resultat är inte sällan kontraproduktivt. Utveckling av ett adekvat effektivitetsmått måste prioriteras. Det krävs att man tar till sig internationella kunskaper och prövar dem på svenska förhållanden. Alla förändringar av polisverksamheten måste dokumenteras och utvärderas. Det behövs särskilda, öronmärkta medel till detta.
Polisens planerade centralisering är troligen ett steg i rätt riktning. Men enbart detta är knappast lösningen på de stora effektivitetsbrister som finns inom polisen.
Polisutbildningen bör ske på högskolenivå. Detta torde bland annat underlätta introduktionen av forskningsbaserade polismetoder. Möjligen kan detta även öka polisens förmåga till självreflektion. Polisen måste bli mer öppen för intern och extern kritik än vad som nu är fallet.
2 Vi vet i dag att fängelse är en dyr och ofta ineffektiv form av påföljd som ibland till och med leder till ökad brottslighet. Forskning i USA visar att brottsligheten kan minskas om man överför resurser från fångvården till polisen. Det behövs forskning för att undersöka om samma slutsats kan dras för svenskt vidkommande.
Fängelsestraff bör i huvudsak användas om man kan räkna med tydliga avskräckningseffekter, som till exempel vid ekonomisk kriminalitet eller miljöbrott. Frihetsberövande är också motiverat när avsikten är ett oskadliggörande, exempelvis av våldsbrottslingar med höga återfallsrisker. Det är angeläget att kriminalvården intensifierar sitt arbete med utveckling av behandlingsmetoder.
Vi stödjer påföljdsutredningens förslag att döma personer till villkorligt fängelse som döms för första gången där straffvärdet är under ett år. Forskning visar att det är bättre med hög upptäcktsrisk, mindre ingripande påföljd och bättre utslussning än det omvända. Vi anser dock att det inte behövs nya påföljder för ungdomar.
Vi vill ha en bred satsning på reparativ rättvisa. Det innebär bland annat medling och andra typer av så kallade reparativa konferenser där gärningsmannen och offret och andra berörda deltar. Detta kan ske både i stället för rättsprocess och vid sidan av en sådan process. Omfattande internationell forskningen visar att denna typ av rättsskipning ger brottsoffret känsla av upprättelse, minskar långsiktiga effekter av viktimisering och reducerar risken för återfall hos förärvaren.
3 Visionen om ett narkotikafritt samhälle får inte bli ett hinder för bevisat effektiva åtgärder. Det är möjligt att kombinera en restriktiv hållning mot droger med human behandling av missbrukare. Dagens politik leder ibland till förvärrat lidande och död.
Det behövs bättre balans mellan repressiva åtgärder mot narkotikabrottsligheten inte minst den som sker på nätet och prevention. Ingen borde riskera att gå ner sig i drogträsket. Men för att kunna hjälpa dem som redan är där, bör vi utveckla vårdprogram som syftar till att minska drogmissbrukets skadeverkningar. Om internationell forskning visar att kraven på nolltolerans i vården inte ger önskade resultat, bör man överväga en kursändring.
Jerzy Sarnecki
professor i allmän kriminologi Stockholms Universitet
Björn Fries
socialpolitisk debattör, tidigare narkotikasamordnare
