I den politiska debatten om Libyen står det mer klart än någonsin vilken märklig hållning Sverige har gentemot omvärlden. Vi kräver med all rätt fred, frihet och demokrati i vår omvärld. Vi kräver också handling till stöd för folket i Libyen. Samtidigt är vi inte beredda att ta ansvar för mer än ord.

I alla lägen är det önskvärt att militära interventioner sker med stöd av FN. Men oavsett om FN kan fatta beslut eller står handlingsförlamat måste någon ha förmågan att kunna agera för att fullgöra vårt ansvar att skydda civilbefolkning där det egna landets regering misslyckats med detta och hänfaller till förtryck och massmord.

Det ställer oss inför två vägval. Det första är att antingen håller vi oss i de fina mötesrummen och talar från riksdagens talarstol utan att sätta kraft bakom orden eller så bestämmer vi oss för att leva upp till orden och agera - inte bara kräva att andra ska göra det.

Det första alternativet är behagligt, att så fort det kniper springa till Nato och USA och låta dem utföra jobbet. Deras medborgare tar risken, deras skatter bekostar operationen, deras militära kraft, kompetens och ledarskap används. Men det är fegt och falskt.

Det andra alternativet ger oss två vägval. Antingen blir vi fullvärdiga medlemmar i Nato och eller så får vi välja att med ett inte allt för stort intresse från flera medlemsstater inom EU-familjen som redan är med i Nato välja att bygga den kompetens vi behöver inom unionen.

Den senaste tidens debatt har satt det svenska hyckleriet i fullt ljus. Menar vi allvar med våra ord måste vi kunna sätta kraft bakom dem och inte förvänta oss att andra ska agera. Det är med andra ord hög tid för en debatt om antingen medlemskap i Nato eller om hur vi skapar den kapacitet som behövs inom EU-familjen.

FREDRICK FEDERLEY

riksdagsledamot Centerpartiet