Till de mest uppmärksammade skandalerna under det förra seklets sista decennier hörde IB-affären och Bordellhärvan. De båda bidrog – och bidrar än – till en folklig misstro mot överheten.

Vad IB-affären beträffar stämmer de officiella mediebilderna rätt väl med det som kom fram under avslöjandet och som senare kunnat beläggas. Men när det gäller Bordellhärvan ser jag att det är annorlunda.

Jag har ingående läst rikspolis­chefen Carl G Perssons PM av den 20 augusti 1976 och jag har kunnat läsa den i exakt faksimil (med tillskrivna anteckningar och allt) och då visar det sig att debatten varit felstyrd.

Frågan om justitieminister Lennart Geijer varit bordellkund var och är en ickefråga; eller möjligtvis en sidoordnad minifråga. Det verkligt avgörande var av annat slag.

Det rörde de grava rättskränkningar som rikspolischefen i tjänsten påpekade när han begärde ett omedelbart tillsättande av en undersökningskommission.

Den stora skandalen är att statsmakten – med hjälp av en kanske omedveten men hojtande mediekör – kunde sopa dessa rättskränkningar under mattan.

Det fyrsidiga dokumentet består av tre sidor där rikspolischefen redovisar utredningsmännens egna formuleringar och en sida med tio punkter, som han själv formulerat som underlag för förslaget att regeringen omedelbart borde tillsätta en särskild undersökningskommission.

Två punkter är av ytterligt allvarligt juridiskt slag. De rör sådan rättskränkning och/eller brott i ämbetet som uppenbart nödvändiggjorde ett omedelbart regeringsbeslut om tillsättande av en undersökningskommission.

Framhållas må, heter det i Perssons promemoria:

6. att den åklagare som tidvis handlagt ärendet men därefter sjukskrivit sig synes ingå bland kunderna. (I underlaget beskrivs att vederbörande åklagare/kund som skötte ärendet beordrat största möjliga hänsyn till kundernas anonymitet och gett direktiv om att något kundregister icke fick förekomma, min kommentar).

7. att den rättsliga handläggningen synes anmärkningsvärd bland annat genom att man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna.

För att förstå vad rikspolischefen avsåg med sin skrivning i denna punkt, att man i den rättsliga handläggningen ”inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna”, bör man komma ihåg att enligt Brottsbalken 6:3 var påföljden för detta brott ”fängelse i högst fyra år”, men ”om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet eller brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år”.

Att köpa sig samlag med en underårig, förmedlat av en hallick, torde göra brottet grovt.

För påföljden kunde det spela roll om vederbörande hade en samhällsställning som gjorde det troligt att han var medveten om gärningens brottslighet.

Punkterna 6 och 7 är de två helt avgörande i rikspolischefens PM. Här gäller det själva grunderna för rättsväsendet och därtill frågan om allas (även underåriga flickors som prostituerats) lika värde.

Rikspolischefen agerade i tjänsten, precis som Sir Roger Hollis, chef för MI5 i Storbritannien, femton år tidigare, då denne informerade den brittiska regeringen om den prostituerade Christine Keeler vars kunder var den brittiske försvarsministern John Profumo och dessutom den sovjetiske marinattachén Jevgenij Ivanov.

Sveriges rikspolischef Carl G Persson hade inget annat val än att informera regeringen.

På andra punkter i promemorian heter det nämligen:

1. att vissa flickor tillhört även polska underrättelsetjänstens stall.

2. att utländska ambassadörer använt sig av samma flickor.

3. att flera av de namngivna kunderna ur säkerhetssynpunkt och utpressningssynpunkt måste anses som ytterst viktiga personer.

5. att det av säkerhetsskäl måste klarläggas vem inom rikspolisstyrelsens ledning som ingår bland kunderna.

Naturligtvis läckte det ur utredningen. Flickorna lockades med pengar för att berätta om sina torskar. Med eller utan betalning skvallrade också utredningsmännen.

Detta gängse samspel mellan polismän och polisreportrar är inte socialt oskyldigt.

Det kom också i denna affär att tjäna till att leda bort publiken från det allvarliga – i detta fall ämbetsbrott och rättskränkning av minderåriga flickor – och styra allmänhetens intresse till det mer smaskiga.

Det för rättsstaten mer ofarliga belystes ingående; en justitieministers olämpliga, och kanske omoraliska men enligt då gällande lagstiftning helt ostraffliga, kontakt med en prostituerad.

Medielarmet och de olika riksdagsutspelen kunde göra det möjligt för överheten att trolla bort grava rättskränkningar av de unga flickorna.

För att tala klarspråk: det tycks som om man trampade på två värnlösa unga flickors rätt för att skydda personer i den egna högre klassen.

Om det gjorts en ordentlig utredning – och om det i en sådan utredning belagts att höga herrar betalat för samlag med underåriga – då hade de åtalats och om de befunnits skyldiga hade de kunnat dömas för vad som enligt Brottsbalken var grova brott.

Fotnot: Justitiekansler Göran Lambertz har inlett en undersökning om det är möjligt för staten att betala skadestånd till de minderåriga flickorna som idag är vuxna kvinnor. Beslutet kommer i mitten av februari.