Inrätta ett Lex Sarah/Maria regelverk för rättsväsendet i stort, eller i vart fall för domstol, polis och åklagare. Stora ingrepp i enskildas liv är vardag inom rättsväsendet; häktningar, vårdnadsbeslut, tvångsvård av ungdomar, skadeståndsansvar, adoptioner och mycket mer. Trots detta saknas i realiteten motsvarande skyddslagstiftning som inom till exempel sjukvården syftar till att lyfta fram missförhållanden.
Allmänheten tror säkert att liknande funktioner redan finns, främst genom intern tillsyn inom myndigheterna och genom Justitiekanslern och Justitieombudsmannen men också genom ansvarsregler om tjänstefel med mera. Var och en som anser sig själv eller någon annan ha blivit felaktigt eller orättvist behandlad av en myndighet eller där anställd tjänsteman kan ju anmäla missförhållandet. Men att jämställa nämnda anmälningsmöjligheter med en Lex Sarah-skyldighet är fel.
För egen del, i egenskap av åklagare respektive advokat, krävs det av många anledningar väldigt mycket för att anmäla. En alltid tungt vägande bromskloss är hänsynen till de fortsatta relationerna med till exempel kolleger. Omtanken om den enskilde blir underordnad risken att väcka ont blod.
I sin tur framgår exempelvis på åklagarsidan också återkommande exempel på att JO:s enstaka nedslag orsakar endast en tillfällig koncentration av arbetsåtgärder inom det anmärkta området, kanske följt av massavskrivningar under påstående om att ”brott kan inte styrkas”. Kvantitet blir viktigare än kvalitet. Allt detta utgör tillsammans avgränsande faktorer som medför att många fel och brister inte lyfts upp ”på bordet”. Hur detta i sin tur utgör en rimlig avvägning mellan den misstänktes och offrets rättigheter är det egentligen ingen som vet.
Med nuvarande regelverk kan man lite tillspetsat hävda att den enskilda tjänstemannen ofta får klä skott för kritik för fel som beror på organisatoriska brister, medan exempelvis generaldirektörer och andra personer i ledningsposition ofta blir passiva betraktare av ett problem som de själva äger och framförallt borde ansvara för.
Men att lasta enskilda tjänstemän för till exempel långsam handläggning när grundorsaken är ett organisatoriskt fel är varken produktivt eller rättvist. För att börja åtgärda detta måste särskilt de så kallade systemfelen – felaktigheter som uppstår och återkommer främst på grund av organisatoriska brister och liknande – vara viktiga att ta sikte på.Det kan röra sig om många olika situationer, exempelvis när ett ärende handläggs av flera på varandra följande personer och informationsutbytet dem emellan inte fungerar; eller när en person som uppenbart inte är lämpad att handlägga ett visst ärende ändå tilldelas det eller när ett helt område missköts. Som exempel pådet sistnämnda kan nämnas bedrägeribrott där enskilda brottsoffers rätt ofta inte tillvaratas genom utredningsåtgärder (de blir helt enkelt liggande hos polis/åklagare, för att sedan ofta skrivas av eftersom bevis generellt är färskvara).
En förutsättning för att komma till rätta med systemfel eller andra återkommande fel måste vara att ledningen antingen blir uppmärksammad påproblemet eller i vart fall inte kan frånsäga sig ansvar genom att påstå sig vara oinformerad. Information om felet bör också vidarebefordras till rätt politisk instans och i förlängningen till medborgarna. Varje enhet ska inte behöva göra samma fel. Det låter som självklarheter, men är det inte. Systemet måste därför vara uppbyggt för att ”tvinga” fram denna information till rätt instans och över enhetsgränserna.
Misstag och fel kommer alltid att begås, det är oundvikligt. Vad som enligt vår uppfattning är viktigt är att skapa ett system, som när ett misstag begås, dels snabbt hjälper till att uppmärksammahelaorganisationen på felet, oavsettom det är ett handläggningsfel eller ett systemfel.
Fokus måste därför förflyttas bort från den enskilda individen, så att denne inte upplever det alltför belastande att bli uppmärksammad för att – exempelvis på grund av bristande resurser eller organisation – inte helt följt det regelverk som kanske ofta är svårt att följa, och på motsvarande sätt också vågar att själv uppmärksamma felaktigheter.
Regelverket bör inte minst skapa förutsättningar för attden som drabbats får gottgörelse eller upprättelse.Detta arbete måste samtidigt kunna bedrivas utan ensidigt fokus på den enskilde tjänstemannen. I slutändan bör rättsväsendet läras att självlära. Vår förhoppning är att detta kan öka allmänhetens tilltro till och förtroende för rättsväsendet.
GUNNAR STETLER
överåklagare
CLAES LOOD
advokat, Glimstedt
