Barbro Eberan menar väl i ”Väst har ansvar för Mellanöstern” (23/1) men grundar sig delvis på kontrafaktiska påståenden som är otillräckliga som förklaring till konflikten.
Eberan påstår att Herzl som sekulariserad jude inte var fixerad vid Palestina men att de religiösa judarna stod fast vid att deras stat endast kunde grundas i det förlovade landet. Faktum är att de tidiga sionisterna bestod främst av sekulära judar, socialister och ateister.
De religiösa judarna var då motståndare till att en judisk stat skulle återuppstå utan gudomlig intervention. För att förstå judarnas band till Israel bör man känna till något om den historiska bakgrunden. Landet Israel, Kanaan, Judéen är oupplösligt förbundet med det judiska folket. Där började judisk historia för 4000 år sedan. Genom årtusendena har det alltid funnits judar i landet och de har hela tiden sökt återinvandra dit. Fastän landet erövrades av främmande härskare uppnådde inget annat folk oberoende där.
Eberan påstår att ”konflikten har sina rötter i den rasism judar har utsatts för i Europa under många århundraden med fruktansvärd kulmen i Förintelsen”.
Men Israel har även att göra med den förföljelse judar har utsatts för under över 2000 år, inte bara i Europa utan även som förföljda minoriteter i andra delar av världen.
Det faktum att FN:s beslut i november 1947 fick en kvalificerad majoritet berodde säkert delvis på Förintelsen.
Förslaget gjordes efter noggrann utvärdering av FN:s UNSCOP. I förslaget togs hänsyn till demografi, att hundratusentals judiska överlevande väntade på att få komma in och att ett fungerande judiskt samhälle redan fanns. Omedelbart efter FN-beslutet attackerades judiska byar av de palestinska araberna. I maj 1948 invaderade sex arabarméer. Judarna skulle drivas i havet och någon judisk stat var det inte fråga om.
Det palestinska flyktingproblemet var något som inte hade behövt ske, vilket Muammar Khadaffi fastslog i International Herald Tribune 23 januari i år.
Mindre kända är de åtgärder som vidtogs av Arabförbundet som uppmanade sina medlemsländer att införa straffåtgärder mot sina judiska medborgare, med tusenåriga rötter i länderna. Dessa åtgärder bestod i fängslanden, konfiskeringar, misshandel och pogromer. Dessa uppmaningar följdes av diskriminerande lagstiftning. I princip gjordes de rättslösa. 856000 judar flydde eller fördrevs vilket överträffar de palestinska flyktingarna med råge. Men de judiska flyktingarna från arabvärlden användes inte som politiskt tillhygge i 60 år, som de palestinska, satta i läger utan rättigheter. Det är värt att notera att israeler med bakgrund i Mellanöstern sedan länge är i majoritet i landet.
Historiska fakta måste beaktas men inte hindra oss från att aktivt verka för fredsförhandlingar baserade på ömsesidig respekt och en tvåstatslösning.
Lisa Abramowicz, generalsekreterare Svensk Israel-Information
