Kammaråklagare Rolf Hillegren uttalar till SvD den 15 augusti som sin uppfattning att våldtäkter där personerna känner varandra och kvinnan säger att hon inte vill men där ”mannen kör ändå” mera ”liknar en ordningsförseelse”.

Uttalandet är ett så allvarligt övertramp att det diskvalificerar honom från åklagarfunktionen.

Verkligen? Han kan väl, som Riksåklagaren tycks mena (SvD 17/8) få ha vilka åsikter han vill och uttrycka dem, så länge han inte låter det påverka hans myndighetsutövning?

Nej. Åsikter må varje åklagare ha, men uttrycker han en åsikt sådan som denna och på detta sätt, så har han visat sig klart olämplig att hantera åklagarfunktionen i ett rättssamhälle.

Jag har under många decennier utbildat blivande jurister. Studenterna kommer från många olika miljöer, har haft vitt skilda uppväxtförhållanden och har alla tänkbara politiska och ideologiska inställningar. Vad skolningen till jurist framför allt syftar till är att göra dem medvetna om skillnaden mellan subjektivitet och objektivitet och vikten av att som jurist – alldeles särskilt som myndighetsutövande domare eller åklagare – hantera de av riksdagen stiftade lagarna så som dessa har varit avsedda att tillämpas.

Att vränga lagen för att man inte ”gillar” den är ett brott mot grundprinciperna för ett demokratiskt rättssamhälle.

Men det räcker inte med detta. Det krävs ännu mer av just de jurister som utövar myndighet. En åklagare avgör om en anmälan ska leda till åtal eller skrivas av. I min lärobok ”Etiken i juridiken” tar jag som exempel upp ett uttalande som en advokat gjort i en tidningsartikel. Han visar där att han anser att sexuella övergrepp på barn är en sällsynt företeelse och att den motsatta uppfattningen speglar en hysterisk inställning. Om en domare skulle ha gjort ett sådant uttalande – eller för övrigt om han uttalat rakt motsatt uppfattning om hur verkligheten ser ut - , skulle det, skriver jag, utan tvivel bidra till att ge allmänheten en osäkerhet om objektiviteten i den dömande verksamheten. De som blivit utsatta för brott respektive de som misstänktes ha begått brott skulle känna tvivel om att prövningen av deras sak blev objektivt utförd. ”På våra domare måste ställas det etiska kravet att de inte offentliggör personliga, overifierade åsikter om hur verkligheten ser ut.”

I dag utför åklagarna i praktiken en betydande del av domarfunktionen. När det gäller sexualbrottspraxis är deras roll klart mer utslagsgivande än domarnas.

När Högsta domstolens ordförande Johan Munck säger att han inte anser de senaste, friande HD-domarna ha någon större prejudikatbetydelse talar han mot bättre vetande. Vi har redan fått se en rad domar i tingsrätter och hovrätter där man ogillar våldtäktsåtal med hänvisning till dessa domar. Från åklagarhåll är reaktionen entydig: vi ska skriva av ännu fler anmälningar.

Men det Rolf Hillegren nu gjort är något mycket allvarligare än att rätta in sig i ledet och uppfatta HD:s två friande domar som ytterligare skärpning av kraven för våldtäktsåtal. Han säger rakt ut att han anser lagen orimlig. Han ser en handling som av riksdagen ansetts allvarlig nog att ge minst två års fängelse som en ordningsförseelse.

Ingen människa som får se sin våldtäktsanmälan hamna på Rolf Hillegrens bord kan uppleva att anmälan blir objektivt prövad.

Det finns en uppenbar likhet mellan det som åklagaren Rolf Hillegren nu gjort och det som ledde till att Marianne Samuelsson fick lämna sin landshövdingepost. Statsrådet Mats Odell konstaterade att Marianne Samuelsson hade en uppfattning om strandskyddsärenden som inte var förenlig med lagen. Därför fick hon gå.

Rolf Hillegren har en uppfattning om våldtäktshandlingar som inte är förenlig med lagen. Det kan justitieminister Beatrice Ask nu konstatera. Hillegren måste bort.

MADELEINE LEIJONHUFVUD

professor emerita i straffrätt