Stockholm Pride inleds idag. Politiker, organisationer och lobbyister kommer att slåss för att visa hur engagerade de är i HBT-frågor. Det är inte orimligt att anta att ett och annat vallöfte om ökade insatser för HBT-personer kommer att utges. Samtidigt står större delen av Sverige utanför den lilla bubbla av seminarier och fester som Pride innebär, trots att heteronormen angår alla. Det är ett resultat av en missriktad HBT-politik.

Det behövs tyvärr i Sverige idag fortfarande diskrimineringslagar, särskilda brottsrubriceringar kring våld och hot mot icke-heterosexuella, samt organisationer och forum som stödjer kampen för icke-heterosexuellas lika rättigheter. Det är ett faktum i ett samhälle som fortfarande präglas av fördomar mot individer och praktiker bortom den heterosexuella normen.

Däremot verkar det allmänna politiska medvetandet vila på en tes kring att fördomar och förtryck kan upphöra genom att lyfta fram HBT-frågor som särintressen för den grupp som berörs. Men fördomar kring HBT-personer och ett samhälle som organiseras kring heteronormativitet kommer aldrig att försvinna så länge man framställer HBT-personer som ett kollektiv av särskilda toleransfrågor. Snarare ökar det heterosexualitet som norm.

Det som dagens HBT-politiska agenda baseras på är en identitetspolitik där sexuell läggning lyfts fram som en särart. Genom detta skapas ett binärt förhållningssätt till den heterosexuella läggningen, som ofrånkomligen uppfattas som norm. Två centrala begrepp i politiken är ”tolerans” och ”mångfald”. Det är samma begrepp som används frekvent i diskussioner kring invandring och etnicitet och precis som i dessa fall lyfts det icke-normativa fram i ett exotiserat och positivt annorlundaskap.

Merparten av de stora svenska myndigheterna, organisationerna och företagen har idag mångfaldsplaner. Begreppet har utgångspunkt i diskrimineringslagen och omfattar därför idag kön, etnicitet, religion, ålder, könsöverskridande uttryck samt sexuell läggning.

Men mångfaldsplaner innebär sällan bara att motverka diskriminering. Istället lyfts exempelvis ”annan sexuell läggning” (underförstått inte heterosexuell sådan) fram som en berikande kompetens. Man talar om ökad lönsamhet för företaget och ett bättre arbetsklimat om arbetsgruppen är mindre homogen.

Det denna form av identitetspolitik innebär i praktiken är dock att normerna står oruckade.

Det är ett exotiserande av ett annorlundaskap, där allt som faller utanför normen uppfattas som berikande enbart på basis av att vara annorlunda. Den homosexuella är inte bara sin individuella kompetens, utan även sin särskilda icke-normskompetens.

Identitetspolitiken är enkel väg att gå för beslutsfattare som vill framstå som öppna och toleranta, men utan att bli obekväma. Man går i Pridetåget, lovar mer pengar till HBT- organisationer och upphöjer HBT-personer. Likaså framstår företag och andra sektorer som medvetna och moderna när man lägger fram handlingsplaner där det fastslås att olika sexuella läggningar berikar arbetsplatser.

Att politiker och makthavare väljer att cementera normer genom identitetspolitik är därför inte särskilt förvånande. Att HBT-organisationer däremot inte kritiserar den tunna toleransfernissan är desto mer oroväckande. Protesterna mot att Göran Hägglund inte deltar i årets Pride visar med tydlighet hur viktig denna diskurs har blivit också för HBT-rörelsen.

En partiledare och socialminister som bland annat motsatt sig samkönade äktenskap förväntas likväl uppträda i toleransens och mångfaldens förtecken, bara genom att delta i Pride. Om inte HBT-rörelsen vågar utmana heteronormen mer än att den förväntas vara tolerant mot dem som är annorlunda, vilka ska då göra det?

Det handlar, i grunden, om att visa på större strukturer. Hur bögrädsla också begränsar heterosexuella män i deras handlingsutrymme, där det finns snäva gränser kring vad som uppfattas som acceptabelt manligt beteende och inte. Att normen kring heterosexuell tvåsamhet påverkar också långt fler än samkönade par, såsom ensamstående föräldrar, singlar eller dem som önskar att organisera sina relationer på annat sätt än monogami.

Hur stereotyper kring kvinnlighet påverkar också heterosexuella kvinnor. De diskussioner som förs under Pride angår alla. Dessvärre finns det en tydlig politisk agenda som framställer det som ett särintresse, för dem som påstås ha en identitet som inte faller inom normen.

ELIN GRELSSON

Frilansande skribent och föreläsare