Hellre kurator än amfetamin

Behandling med ett tungt narkotikum på stökiga skolbarn är inte att föredra. I USA behandlas nu fem miljoner skolbarn med amfetaminpreparat. Bättre är att ge skolan fler kuratorer och psykologer, skriver Rolf Zetterström.

Socialstyrelsens skrift, ADHD, av barnpsykiatrikern Björn Kadesjö presenterades inför pressen den 25 maj i år. Enligt överdirektören, Nina Rehnqvist återger den styrelsens åsikt om ADHD och bör därför användas som underlag för vår socialtjänst, hälsovård och skola.
Kadesjö har fullgjort sin uppgift på ett ambitiöst sätt. Han stöder sina slutsatser på ett stort antal refererade vetenskapliga artiklar, som kanske i vissa avseenden utnyttjats på ett vinklat sätt.
Det är positivt att det internationella begreppet ADHD fått ersätta den svenska benämningen damp och att vi därmed lämnat vår isolering inom ett ännu kontroversiellt område.

Flera frågor bör dock debatteras. Socialstyrelsens ADHD-bok har publicerats ett år före den internationella konferens om ämnet, som kommer att hållas i Stockholm i Svenska Läkaresällskapets regi. Med tanke på att den då samlade expertisen kan komma att hävda åsikter, som skiljer sig från de som nu framförts av Socialstyrelsen, borde det varit bättre om man väntat med att ge råd till dess att konferensen genomförts.

Otvivelaktigt är att många "vetenskapliga sanningar" om ADHD är kopplade till olika intressekonflikter och därför svårbedömda.
Som exempel kan nämnas att den amerikanska föräldraorganisationen för ADHD stöds av Novartis, som saluför det amfetaminliknande preparatet Ritalina.
Det är också beklagligt att Socialstyrelsens föredragande i psykiatri avböjt konferensledningens inbjudan till styrelsen om att bli representerad på det kommande Stockholmsmötet. Angivet skäl för att utebli är att styrelsen inte del-tar i andra möten än de som genomförs på eget initiativ. Att denna attityd kan få besvärande följder för ämbetsverket framgår av den pågående debatten om svensk rättspsykiatri.
Begreppet ADHD har fått behålla en koppling till sjuklighet, som kan vara ärftlig. Detta ställningstagande väcker opposition, eftersom tillståndet på detta sätt blir skrämmande och ödesmättat. ADHD betecknas som ett handikapp och inte som ett beteende, som exempelvis kan bero på tillfälligt försenad psykosocial mognad.

Socialstyrelsens klassificering innebär att omkring 5 000 pojkar och knappt 1 500 flickor av de barn, som varje år skrivs in i den svenska skolan blir stämplade med en diagnos, som innebär risk för diskriminering i kommande arbetsliv.
Och de får aldrig möjlighet till körkort. Det kan diskuteras huruvida fördelarna med en sådan beteckning överväger nackdelen med att bli belastad på detta sätt.
En onödig behandling med ett tungt narkotikum, vars verkningssätt på barn ännu är okänd, kan inte vara eftersträvansvärd.

Det förhållandet att fem miljoner amerikanska skolbarn nu beräk-nas stå på amfetaminpreparatet Ritalina eller liknande läkemedel tyder på att förhållandena kan gå helt snett.
Den nu skenande förskrivningen i USA av dylika preparat till ADHD-barn är skrämmande med tanke på att det hos vuxna har samma effekt som kokain.
Vid universitetet i Leicester i England pågår dock en löftesrik forskning om orsaken till att barn med ADHD anses svara på ett annat sätt på amfetamin än vuxna. Det är en förhoppning att dessa studier kommer att ge tillförlitliga indikationer om när barn bör behandlas med centralstimulerande medel.

Barn, som inte kan sitta stilla och som också kan vara okoncentrerade, bör vid skolstarten få hjälp av sakkunnig personal.
För att detta skall bli möjligt måste dock skolan återfå den sociala, psykologiska och hälsovårdande kompetens, som den hade före mitten av 1980-talet, då den tidigare kommunalpolitikern Göran Persson, i sin roll som skolminister, kommunaliserade skolan med följd att en väl fungerande, elevvårdande organisation raserades.

Eftersom alla politiska partier nu påstår sig vilja förbättra den svenska skolan, bör de lova att inrätta tjänster för kuratorer och utvecklingspsykologer vid samtliga svenska skolor. För dem som har en sådan yrkeserfarenhet bör det inte vara några svårigheter att förstå att ADHD-begreppet är mycket vanligare hos pojkar än flickor, eftersom pojkar som börjar skolan oftast är ett till två år senare i sin mentala utveckling än flickor.

I de fall oro och koncentrationssvårigheter är symptom på en verkligt neuropsykiatrisk sjukdom, bör specifik behandling sättas in mot aktuellt tillstånd.
Det är beklagligt att resultatet av den allsidiga utredning, som psykologen Thomas Ljungberg utfört på Socialstyrelsens uppdrag för ett år sedan, inte givits något utrymme i den nu publicerade boken om ADHD.
Av allt att döma är vi dock nu på väg mot en tillnyktring i synen på oroliga och okoncentrerade barn.

Rolf Zetterström
professor emeritus
chefredaktör
tidskriften Acta Paediatrica.