Aron Modig

Det är minst sagt märkligt att vi i en pluralistisk demokrati har en helgdag som är helt knuten till en enskild politisk krafts historia.

Aron Modig

I morgon är det den 1 maj – arbetarrörelsens dag. Det är en dag med en historia som sträcker sig ungefär 120 år tillbaka i tiden. Redan 1889 beslutade den socialistiska internationalen att göra detta datum till arbetarnas internationella demonstrationsdag. Sedan 1938 har dagen status som allmän helgdag i Sverige och därför är de flesta svenskar lediga från jobb och studier.

Den 1 maj är den enda av våra röda dagar som är politiskt betingad. Den har inte sina rötter i någon gemensam tradition, utan präglas enbart av en specifik politisk uppfattning. Fackföreningar och socialistiska partier använder dagen för sina egna syften, även om demonstrationstågen numera består av ett betydligt mindre antal människor än för bara ett par decennier sedan. Det är alltså ett särintresse som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmänna rummet under en dag varje år.

Det är minst sagt märkligt att vi i en pluralistisk demokrati har en helgdag som är helt knuten till en enskild politisk krafts historia. Men det är också fel. Helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma. De ska bidra till att öka samhörigheten, sammanhållningen och gemenskapen i samhället – inte till att befästa politisk polarisering. Arbetarnas dag är en historisk anakronism, kvar från en tid då socialisterna fortfarande lade stor vikt vid klasskamp och ville se samhället utvecklas genom kollektivistisk kamp och söndring. Detta är ett destruktivt inslag i den västerländska historien som kan fungera som ett varnande exempel, men som absolut inte bör lyftas fram som något för allmänheten att högtidlighålla.

Diskussionen kring vilka högtider som ska ges status som allmän helgdag kanske inte alltid är speciellt levande, men den finns där alltjämt. Senast vi svenskar rumsterade om bland de röda dagarna i almanackan var 2005 då Sveriges nationaldag, den 6 juni, blev helgdag på bekostnad av annandag pingst. Detta var ett beslut som med rätta mötte kritik från flera håll, då man av tradition och för att få ha kvar en högt uppskattad långhelg under våren, ville behålla annandag pingst som helgdag. Ett betydligt mer naturligt steg hade varit att istället avskaffa den 1 maj som röd dag.

Detta beslut är redan fattat. Men det är för den sakens skull inte för sent att en gång för alla göra upp med det socialistiska inslaget i almanackan.

Socialistiska partier och fackföreningar får gärna fortsätta att demonstrera den 1 maj, men det är inget som allmänheten ska behöva påverkas av. Därför borde arbetarrörelsens demonstrationsdags ställning som allmän helgdag i Sverige tas bort. I stället borde till exempel valborgsmässoafton, statschefens födelsedag eller annandag pingst ges denna status.

Vi unga kristdemokrater menar att det ska finnas tydliga gränser för politiken. En avpolitisering av olika sfärer är nödvändig för att samhället ska kunna utvecklas i en mer frihetlig riktning. Detta gäller förstås också almanackan. Låt oss i stället använda helgdagarna för att stärka samhällsgemenskapen med rötterna i den gemensamma värdegrund och historia som vårt samhälle vilar på.

ARON MODIG

förbundsordförande KDU