Under århundraden har vargen varit ett oönskat djur. Under 1647–1965 var det skottpengar på varg i Sverige. Det var svårt för att inte säga näst intill omöjligt för varg och människa att leva sida vid sida. I Sverige försvårades jordbruk med boskapsskötsel. Både människor, främst barn, och tamdjur dödades under skilda århundraden av varg.
För närvarande är varg fredad i vårt land genom lag och EU-direktiv. Efter drygt 100 år utan varg i landet byggs nu en ny vargpopulation upp. Den skall vara genetiskt välmående och den skall ha tryggad bevarandestatus. Hur har det blivit så och ska vargförvaltning behöva tillgå på detta sätt?
EU-medlemskapet medförde att Sverige måste följa det så kallade Art- och habitatdirektivet. Sverige förhandlade inte till sig rätt att nationellt helt besluta om rovdjurs vara eller inte vara. Nu är Sverige för framtiden tvingat att hysa rovdjur, bland annat varg. Riksdagen har flera gånger fattat beslut om hur vargförvaltningen skall bedrivas. Så länge dessa beslut har laglig grund ska och kommer givetvis medborgare att vara solidariska med dem.
Anledningen till vargförvaltningen är att EU vill säkra djurartens bevarande och mångfald. I Sverige talar okunniga om en skandinavisk vargstam. En sådan vargsamling finns nu, men en skandinavisk vargart finns ej. Sverige hyser samma vargart som finns i cirka 50000 exemplar i Finland/Ryssland. Måhända hade detta varit angeläget att ta hänsyn till vid EU-förhandlingarna? Varför varg i tätbefolkade Sverige? Och hur påverkar den arbetslinjen, när det gäller att skapa och behålla sysselsättningstillfällen?
Vargen är ett smidigt, starkt, vackert men grymt och farligt djur. Den förökar sig snabbt. Unga vargar blir tidigt könsmogna. De är hungriga köttätare. Vargarna i ett enda revir tar cirka 120 stycken älgar per år, varav cirka 80 procent är kalvar. Deras måltid påbörjas ofta innan det fångade djuret är dött. När vargen byter kost till tamdjur, till exempel får, dödar den ofta många fler djur än vad den kräver till föda.
Vargförvaltning är svår. I EU:s juridiska anvisningar framhålles också att den är dyr för förvaltarlandet – flera tiotals miljoner per år. Den medför även en rad problem. Ska den bedrivas måste den finna nya former än dagens. Var ska vargen få bilda revir? I renbetsland som dels utgör cirka 40 procent av landets yta, dels är glest befolkat? Nej, detta område ska vara fritt från vargförekomst.
Därför väljer staten i dag istället Mellansverige med Bergslagsområdena som kärna. Landsbygdsbefolkningen i dessa områden får nedsatt eller förstörd livsmiljö, trygghet och möjlighet att ekonomiskt bedriva jordbruk med boskapsskötsel, fårskötsel samt skogsbruk med fiske och jakt med mera. Ska detta stora experiment med vargförvaltning, vari landsortsbefolkningen berörs och lider, få fortgå utan att riksdagens beslut i frågan följes korrekt?
Riksdagen har fattat beslut om antal föryngringar av varg, om inplantering och omflyttning av varg samt om maximiantalet 210 vargar. Vargarna finns för närvarande i stort sett enbart i Mellansverige. Nu är på tiden att ansvarigt statsråd liksom Naturvårdsverket verkställer riksdagens beslut. Vargarna ska fördelas över hela landet med undantag för renbetesområden.
Vargen kommer ej självmant att flytta från Bergslagen till Småland eller Stockholmstrakten. Först ska vargfödan ha tagit helt slut i Bergslagen. Därför måste Naturvårdsverkets vargjakt läggas upp på ändrat sätt. Att sträva efter att hålla antalet vargar vid 210 stycken är fel. Istället bör hela revir – där vargtätheten är stor – flyttas till vargtomt område eller alternativt avlivas.
Och vidare synes bäst och för jägarkåren troligen tryggast, att Naturvårdsverket övertar erforderlig vargjakt. Med verkets anvisningar, att enbart stillastående varg får skjutas och enbart med så kallade sidoskott är risken för stor för en jägare. Hur många vilda djur har inte vänt sig i skottögonblicket? Risken för jägare att, liksom bonden som ej visste att följa alla byråkratiregler, få gå med fotboja efter avslagen nådeansökan är för stor. Svenska jägare, avstå att hjälpa till med vargjakt!
Våra statsmyndigheter måste göra en konsekvensanalys av vart rovdjursförvaltningen leder. Det vet de ej idag, tycks inte ana det heller. Hur ska markägare och andra som lider förluster lämnas statlig ersättning för de förluster de gör genom statens vargförvaltning? Här avses inte låg ersättning för vargdödat lamm eller får. Det gäller istället försvunna intäkter på grund av uppsagda jaktarrenden, minskade viltintäkter, privata skolskjutsar med mera.
Ska vargförvaltningen lyckas måste det också till en konsensuslösning. Och den kan inte regeringen sluta med Naturskyddsföreningen, Rovdjursförening eller annan icke sakägare. Den måste nog slutas med betydligt fler landsbygdsbor i väljarkåren.
STEN BERGH
boende i Norbergs Bergslag
