Vi är stolta över vårt proportionella valsystem där varje röst är lika mycket värd. Men varje röst är inte lika mycket värd. Vi har valt att sätta en gräns vid 4 procent. Den vars röst bara förenar sig med knappt 200 000 andra istället för drygt 200 000 andra får stå ut med att rösten inte får någon representation. Det fanns goda skäl till detta när vår grundlag antogs på 70-talet. Jag är själv tveksam till ett system utan småpartispärr. Det är när den blir en hög tröskel som vi måste fråga oss vad den har för syfte, egentligen.
Vid sidan av regeln om att bara dela ut riksdagsmandat till partier som fått mer än 4 procent av rösterna (12 procent i en valkrets) finns flera andra spärrar riktade mot små och nyetablerade partier. Några exempel:
Partier över ett visst röstetal får ekonomiskt stöd för att bedriva sin verksamhet. Partier utan ett visst valresultat i föregående val får själva stå för tryck och distribution av valsedlar.
Svenska medier har en tradition i sin bevakning där de särbehandlar riksdagspartierna. De etablerade partierna har starka kopplingar till resursstarka aktörer i organisationssverige.
Som synes har vi en hög tröskel för nya partier. Jag menar inte att spärrarna är orättvisa. Det är bra med stabilitet och kontinuitet och den här sortens mekanismer är till för att uppnå det. Det är helt enkelt spelets regler, gillar man dem inte kan man låta bli att spela.
Socialpsykologen Berit Ås beskrev fem härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande, dubbelbestraffning samt skuld och skam. Hon har senare lagt till ytterligare två: objektifiering och hot eller våld. Härskartekniker är sociala knep som en överordnad grupp använder mot en underordnad grupp. De användes ursprungligen för att beskriva könsförtryck, men jag anser att det finns fog att använda dem i en beskrivning av den svenska politiken.
Härskare utövar härskartekniker för att behålla makten. De som styr Sverige utövar härskartekniker för att få fortsätta styra Sverige. Inte bara de som sitter i regering, utan hela den politiska klassen försöker stänga ute nytillkomna från maktens korridorer.
Jag är demokrat. Jag har inget emot att de som samlar flest röster i ett val bestämmer. Det är spelets regler. Men som demokrat är jag emot inslag i valrörelsen som doftar härskarteknik.
Som när etablerade partier och medier osynliggör en motståndare genom att inte nämna ett parti vid en debatt om dess huvudfråga.
Som när etablerade partier och medier förlöjligar en hel politisk rörelse genom nedsättande beskrivningar av dess sympatisörer.
Som när det anordnas politiska tillställningar där de mindre partierna undanhålls från möjligheten att delta.
Som när krav ställs på ett nyetablerat parti att vara demokratisk i ena stunden och ha ett starkt och tydligt ledarskap i nästa.
Som när etablissemanget behandlar ett parti på ett sådant sätt att de aktiva skäms och inte vågar stå för sitt engagemang.
Som när anhängarna till en viss politisk inriktning beskrivs med hjälp av karikatyrer av deras fysiska företräden.
Som när en politisk rörelses anhängare utsätts för hot.
Jag tror att ni läsare om ni tänker efter kan dra er till minnes exempel på alla de sju ovanstående härskarteknikerna, när de utövats mot små partier från Kristdemokrater på 70-talet via Miljöpartister på 80-talet till Feminister, Piratpartister och Sverigedemokrater i nutid.
Jag talar inte bara i egen sak i egenskap av Piratpartist här. Vi har bestämt oss för att ta oss över tröskeln. Vi hämtar styrka ur vår underdog-position. Vi citerar Ghandi och tror på framgång: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”
GÖRAN WIDHAM
kommunikationsrådgivare, suppleant i Piratpartiets styrelse och politisk bloggare
Avstängd kommentering
Kommenteringsfunktionen på den här artikeln har stängts av eftersom tonen i diskussionen inte var enig med SvD:s regler .
